Malmö Konsthall har nått livets middagshöjd. Man tror det knappt för den känns lika ung och frisk som när den öppnades våren 1975. Att påstå att den är världsbäst är väl både onödigt och pinsamt lokalpatriotiskt men den ligger ju i Malmö och bra är den allt, för att inte säga sällsynt bra. Det är konstnärer och utställare, personal och besökare rörande eniga om.
Hur kommer det sig?

En förklaring är nog en kunnig och tillmötesgående personal som förstår att göra intressanta utställningar, nästan 500 har det blivit hittills. En annan kan vara att besöken är gratis, något som tyvärr blir mer och mer ovanligt. Att hallens interiör är så välkomnande och behaglig att vistas i och att dess milda ovanljus gör människorna vackra upplever man mer eller mindre omedvetet. Men det är vad god arkitektur kan åstadkomma – och lyckas med i Konsthallen.

 Frågan om en konsthall i Malmö hade stötts och blötts länge innan man 1971 kunde avgöra en inbjuden arkitekttävling om en kommunal konsthall mellan tre ”lokala” arkitekter. Juryn, som bestod av stadsarkitekten, stadsingenjören och Moderna Museets numera legendariske chef Pontus Hultén, enades om att förorda Klas Anshelms förslag som ”genom sin enkla funktionella uppläggning och goda helhetsgrepp synes vara det mest tilltalande”. Vilken tur att Hultén var med i juryn!

Invigningen skedde mitt i en tid av uppror mot etablerade former och institutioner – något som märks i motiveringen för Kasper Salin-priset som byggnaden fick 1976: ”Byggnader för kulturella ändamål får ej sällan karaktär av prestige och exklusivitet som motverkar deras syften – att vara mötesplatser för många människor. Malmö konsthall avviker på ett välgörande sätt från detta mönster. Här har byggnaden formats kring verksamheten med en enkelhet och anspråkslöshet som riktar uppmärksamheten mot händelserna i rummet…”.
Anshelm fick nog kämpa ganska hårt för den avsedda anspråkslösheten – många reagerade mot de robusta materialen och den skenbart enkla utformningen. Hans egen beskrivning av konsthallen bidrog nog till detta: ”En enkel betonglåda, öppen mot parken och himmelens ljus.” 
Men så blev det ju även om skenet bedrar – bakom enkelheten ligger ett envist medvetet arbete och många avancerade lösningar. 

 I slutet av förra seklet blev det allt svårare att låna in konst till utställningar. Kraven skärptes betydligt på inomhusklimat, stöldskydd, skydd mot dagsljus med mera. Många museer och konsthallar blev mycket mer ”instängda” – Rooseums ombyggnad till Moderna Museet i Malmö är tyvärr ett exempel på detta. Samma krav ställdes naturligtvis också på Konsthallen som därför renoverades och byggdes till nitton år efter invigningen. Nu var Konsthallen en etablerad succé så därför kunde man inkorporera Hantverkshuset från 1915 strax intill.

Receptionen, det lilla caféet, bokhandeln och hörsalen flyttades ut från Konsthallen och samtidigt skapades den fina restauranglokalen (”Mellanrummet”) genom att gården mellan husen fick ett elegant tak. Arkitekt Jan Holmgren från White Arkitekter ansvarade för arbetena med stor skicklighet och förståelse för Anshelms arbete. Restaurang Smak blev ett lyckat tillskott och de tekniska förändringar som var nödvändiga för klimat och säkerhet blev trots allt rätt diskreta. Konsthallens främsta kännetecken – öppenheten och det flödande ljuset – var räddat åt framtiden.

Klas Anshelm som dog 1980 räknas numera som en av de främsta svenska efterkrigsarkitekterna. Hans lilla lundakontor stod för en omfattande produktion av stora och små projekt, främst i Skåne och Lund. Malmö Konsthall var ett av hans sista större projekt men kanske det mest banbrytande. Sjömansgården i skuggan av Malmö Live blev till 1968 och visar Anshelms förmåga även i den lilla skalan. Besök rekommenderas!

Henrik Johannesson