Första gången jag var på Pildammsteatern var under buskisperioden på 70-talet. Jag är inte säker på vilken pjäs det var – men en replik har etsat sig fast i minnet: ”Du hottar väl inte bomber Sven?”

Det kan ha varit “Kärlek på Lantmannagatan” av Lundgren/Sköld som spelades 1973 och blev det årets och  flera andra somrars dragplåster. För även då var det ett folkligt nöje att gå till Pildammsteatern på sommaren, och precis som nu skickades förlöpare ut för att tinga platser med filtar och kuddar.

Friluftsscenen drog igång på allvar 1952, men redan 1943 uppförde scenskoleleever “En kärlekssaga på Mon Bijou” där.

Pildammsparken och teatern växte fram efter Baltiska utställningen 1914. Kvar vid vattentornet fanns  friluftsteatern som dock brann ner 1953.

Det var Eric Bülow Hübe som ritade stadsplanen för Pildammsparken med bland annat amfiteatern vid Margaretapaviljongen framför en fond av böljande kullar,  signerad stadsträdgårdsmästaren Birger Myllenberg.

Kullar som inbjuder till lek och spring året runt.

Under årens lopp har scenen, tekniken och utbudet förändrats. Från komedier och buskis över fria teatergrupper till de senaste årens Malmö Sommarscen som bjuder på artister från hela världen. Och Malmöbor och andra skåningar från hela världen bänkar sig för att höra och se något välkänt eller något alldeles okänt.

Det är det som är så fantastiskt med Malmö Sommarscen är det som vi bjuds på ofta är så in i bänken bra. Det ska erkännas; jag har också smugit därifrån – men aldrig besviken, den positiva känslan efter en sommarkväll på de lite obekväma gradängerna tar ändå över. 

Jag har haft några väldigt fina privata upplevelser på Pildammsteatern – minns speciellt en bröllopsceremoni där jag känt brudgummen sedan han föddes. Det var den enda varma dagen den sommaren och solen strålade ner på oss och brudparet som stod på scenen.

Just nu längtar jag till de där sommarveckorna när vi bjuds på musik, teater, samtal om viktiga saker och oväntade upplevelser. Jag lovar mig själv att läsa programmet noggrant och låta min nyfikenhet styra cykeln mot Pilamanda – som jag trodde att parken hette när jag var barn.

Lotta Satz