Vad är det som händer? Har ett gäng möss öppnat en restaurang? I december 2016 dök det första miniatyrhuset upp på Bergsgatan i form av en italiensk bistro, Il Toppolino och en nötbutik, Noix de Vie.

Mushusen var tillgängliga och gratis för alla, gjorde många glada med sin nyfikenhet och humor samt imponerade med sin hantverksskicklighet och detaljrikedom. De integrerade verken i mark- och barnhöjd i stadsmiljön tillförde även det gemensamma offentliga rummet en oförutsägbarhet.

Var skulle nästa verk uppstå?

Den anonyma konstnärsgruppen Anonymouse bidrog genom sin gatukonst med ett personligt extrarum i stadsrummet och med de många humoristiska och kluriga musreferenserna. Anonymouse väckte snabbt uppmärksamhet. Först i Sverige och Europa, men snart i hela världen. Även internationella medier, som till exempel BBC,  visade stort intresse.

Under 2016–2025 dök flera mushus upp i Malmö. Förutom i Sverige fick även USA, Frankrike, Kanada och Isle of Man besök av mössen. Slutet på den unika byggverksamheten kom våren 2025 med originalverket tillbaka på Bergsgatan. Då tillkännagav också skaparna Elin Westerholm och Lupus Nensén sin identitet och att äventyret var över.  Ett halvår senare får de Magasinet Skånes pris för Årets bästa kultur.

Text: Cecilia Hansson

Foto: Anonymouse

Anonymouse i Malmö 2016–2025

2016 Bergsgatan – Restaurang Il Toppolino och butik Noix de Vie 

2017 Solters plan – Nöjesfältet Tjoffsans tivoli

2017 Amiralsgatan – Teatro Reggiano och bokhandeln Frankie &Benjys

2018 Borgmästaregatan – Härbärget Tass i Tass, Barberaren ”Hair and furever” och  Dansstudio Mama Mousekewitz                      

2019 Möllan – Privatdetektiven Olivia Flavershams detektivrunda, Flera verk

2019 Rörsjöstaden – Indiska  restaurangen Paneer och Andratassbutiken Emmus

2020 Sjukhusområdet – Hamnmiljö i fontän

2022 Föreningsgatan – Spelarkad Mousers Arcade och Malmö Kommunala Kulturskola Essum

2022 Nikolaigatan – Tidningsredaktionen Lindenkronan folkblad

2023 Stora Nygatan -Videobutik

2025 Bergsgatan – samma som 2017

 

Att ett bostadsområde i Sverige formges kring en synlig figur, här ett öga, är något mycket ovanligt. Men i Segevång i Malmö möts arkitektur, landskap och namngivning i ett av landets mest sammanhållna motiv: Ögonlocket, Ögonfransen, Ögonbrynet – och den ovala gröningen som fungerar som ”iris”, omgiven av de förskjutna höghusen som lägger sig som ett ögonlock runt parken. Gunnar Lidman formgav planen som fastställdes 1958.

Detta är ett exempel på figurativ landskapsarkitektur eller ikonografisk planform – när hela området blir en läsbar symbol sett från ovan. 
Ett slags skandinaviskt land art, men integrerat i vardagsarkitektur. Ögats vrå skulle öppnas upp mot Segevångsslätten mot naturområdet, men avskiljdes med Ringvägen 1974.

Bakom Segevång stod flera arkitekter och planerare:
Gunnar Lindman (stadsplanen), Sven Grönqvist, Thorsten Roos & Bror Thornberg, Bengt Serwe, Göran Stendahl och svensk-österrikiske trädgårdsmästaren  Walter Kohl.

Tillsammans formade de en miljö där byggnader, park, gångstråk och namnväv skapar en symbolisk helhet – något ytterst sällsynt i svensk bostadsproduktion. Däremot är denna typ av gestaltning betydligt vanligare i andra länder – särskilt i Centraleuropa och Nederländerna där stora bostadsprojekt ofta fått en tydlig figur eller geometri:

– Hundertwasserhaus, Wien – ett organiskt stadsblock där fasaderna formar träd- och vågmotiv.
– Bijlmermeer, Amsterdam – planlagt som ett system av hexagoner, inspirerat av en bikupa.
– Örn Breslau nu Wrocław bildar stadsdelen Sępolno en örn sett från ovan. Ett sällsynt exempel på läsbar arkitektur i landskapet.
– Hufeisensiedlung, Berlin – en hel stadsdel formad som en hästsko, designad av Bruno Taut.

Varför är detta så ovanligt i Sverige?
Svensk efterkrigsplanering styrdes starkt av funktion, standardisering och rationalitet. Symboliska former och motiv ansågs ofta som ”onödigt dekorativa”. Därför är Segevångs ögonmotiv ett unikt inslag – en plats där arkitektur, landskap och namn tillsammans bildar en sammanhållen figur som annars mest förknippas med Centraleuropa, Nederländerna, Frankrike eller Japan.
Segevång är därför mer än ett bostadsområde.
Det är ett ritat öga i landskapet – ett ovanligt svenskt exempel på en tradition som annars hör hemma på den internationella arkitekturscenen.

Som konstnär ur scenografi och arkitektur slås jag av hur lite man samarbetar kring helheten och de figurativa mjuka konceptuella värden, där funktion har fått gå före mycket av planering och formgivning. Här har vi möjlighet att arbeta utifrån konsten på alla plan där både namn, arkitektur, landskapsarkitektur och topografi samverkar. Jag ville träffa trädgårdsmästaren Walter Kohl, som var landskapsarkitekt i detta projekt, men han gick tyvärr bort för cirka ett halv år sedan, 95 år gammal. Hans barnbarn har lovat fråga sina släktingar om de vet något mer kring detta projekt.

Jeanette Wester

Utsiktsplatsen vid kalkbrottet i Limhamn erbjuder en slående vy över ett topografiskt teatralt landskap som känns något oväntat i de annars platta omgivningarna.

Branterna ner mot brottets botten är i det närmaste lodräta och sceneriet har lockat både stad och exploatörer att utse kalkbrottet till Malmös Grand Canyon. Även om den visuella upplevelsen kan ha visst fog för sig, så känns den på sitt sätt typiskt malmöitiska liknelsen (jmf. Ribban som Malmös
Copacabana) som lite av en genväg från landskapets egentliga historia till dagens utblickssensation.

Att landskapet framför betraktaren på randen av brottet är ett stycke dramatisk natur är sant, men till skillnad från det mäktiga landskapet vid Grand Canyon är det knappast naturliga krafter som varit i spel för att skapa detta stycke vertikal natur.
Det gigantiska hålet vid Limhamn är en del av det moderna Malmös historia och ett fysiskt uttryck för industrialiseringens och urbaniseringens accelererande behov av konstruktionsmaterial.

Medan tegel sedan länge har varit ett byggnadsmaterial som inte minst den skånska leran varit grunden för, så blev cement och betong så småningom en kraftfull konkurrent. Cement består till tre fjärdedelar av kalksten och det var därför logiskt att en skånsk cementindustri lokaliserades till de stora kalkstensfyndigheterna vid Limhamn.
Kalk har sedan långt tillbaka bränts och utnyttjats för murbruk och puts, och på 1880-talet anlades så cementfabriken vid Limhamns hamn. Den var i drift fram till 1970-talet. Kalken forslades tidigt på järnväg från brottet till cementfabriken (i folkmun ”Brottets bana”), och senare genom en tunnel. Kalkbrottet var som mest utnyttjat under 1960-talet då cementproduktionen toppade, inte minst genom prefabricerade betongelement till miljonprogrammets alla bostäder.

En ganska fascinerande metamorfos av landskapet speglar denna historia: hålet i Limhamn växte i takt med att dess substans gradvis formades till förorternas höghus, infrastruktur och centra, samtidigt som slaggprodukterna gav upphov till den artificiella ön Ön utanför Limhamn. Unik Malmöhistoria, men också en generell utveckling. Till exempel har kulturgeografen Matthew Gandy döpt sin bok om New Yorks materiella miljöhistoria till just ”Concrete and Clay” (Betong och lera).
Sista säcken egenproducerad cement lämnade fabriken i Limhamn år 1979. Andra producenter med mindre energikrävande tillverkning tog över men kalksten från brottet fortsatte att brytas i mindre skala fram till 1993. Vid slutet av 70-talet lät dåvarande bolaget Euroc uppföra ett nytt koncernledningskontor alldeles vid kanten av brottet. Arkitekt var Sten Samuelsson och den låga betongbyggnaden fick ett postmodernt uttryck, inspirerat bland annat av ett romanskt kloster och med bågar i bastant betong. Utemiljön med atriumgårdar ritades av landskapsarkitekten Per Friberg och för den konstnärliga utsmyckningen stod Carl Fredrik Reuterswärd. Ett imponerande triumvirat.

I dag är den forna kontorsbyggnaden inredd för andra verksamheter och gränslas av fyra nya bostadshus som brutalt förtar den ursprungliga exteriören, allt i koncept av exklusivt livsstilsboende och ingående i området Victoria Park.
Natur och kultur, politik, ekonomi och makt har sedan länge spelat olika roller i, och vid, denna Malmös jättegrop. Naturens alltmer fria spelrum i det numera övergivna brottet har resulterat i en säregen flora och fauna, och området är idag ett av Malmös två naturreservat (det andra är Bunkeflo ängar). Dock krävs det fortsatta mänskliga insatser för att den natur som eftersträvas ska hållas intakt. Utan en kontinuerlig pumpning skulle brottet tämligen snart bli vattenfyllt.

Miljön är dessutom ömtålig och besök i reservatet får endast ske under organiserad guidning, så att det unika växt- och djurlivet inte störs för mycket. Ur det perspektivet kan den begränsade tillgängligheten till den människoskapade naturen påminna om den kringskurna tillgängligheten till det omgärdade livsstilsboendet vid dess kant. Ett slags grindsamhällen för både natur- och kulturmiljö. Men också med sina gränsgångare.
Graffitin längst ner bland brottets övergivna konstruktioner visar på kreativa alternativ besökare, medan den grönfläckiga paddans utflykt från brottet till fontändammen vid Victoria Park satte frågan om biotopskydd på sin spets.
Utsikten vid kalkbrottet ger visuellt perspektiv på slätt och hav i landskapet söder om Malmö.
Bortom det 70 meter djupa brottet ilar tåg och bilar på Yttre Ringvägen upp mot bron och far vidare i en svag båge mellan de 200 meter höga pylonerna på Öresundsbron. En plats för tankar om högt och lågt i Malmös periferi, och kanske en illustrativ plats att begrunda det faktum att den antropogena massan på jorden (den totala massan av all mänsklig
infrastruktur) nu väger mer än planetens biomassa.
Text och foto: Tomas Germundsson

 

”I Malmö är det löjligt nära till det mesta”. Citatet är hämtat från de ljusblå cyklarna som man stöter på överallt i stan. Nästa gång du ser en kan du tänka att det finns 2017 till. Och att de alla är till för att hemtjänstpersonalen ska kunna ta sig snabbt mellan de 5 300 Malmöbor som får hjälp i sitt hem.

Det är något med Malmö och cyklar, två storheter som är intimt förknippade med varandra.

För mig betyder cykeln frihet, oberoende och lättillgänglighet. Men de ljusblå väcker andra känslor: omsorg men också stress, sällskap men också ensamhet, hjälp men också frustration.
Det är få cyklar som sätter fart på min fantasi som de ljusblå. Står det många framför en port kan det betyda att det finns en lokal där de anställda kan pusta ut. När jag ser en ensam, kanske lite hastigt parkerad, framför en villa en sen kväll undrar jag om det är någon som larmat om hjälp. Eller är det kanske ett rutinbesök för att ge en livsviktig medicin.

De ljusblå hemtjänstcyklarna trafikerar Malmös gator och cykelbanor årets alla dagar och dygnets alla timmar. I Malmöisig snålblåst på tvären och i solsken.

Totalt snurrar cykelhjulen 8710 kilometer om året – det är som att cykla mellan Malmö och Söderhamn fem gånger tur och retur, plus en sväng fram och tillbaka till Ängelholm.
Det är nog inte så mycket frihet i alla dessa mil. Men vilket jobb de över tvåtusen anställda gör för att ta hand om dem som behöver stöd och cykeln är ett sätt att hinna i tid. Om inte en punka eller en stöld sätter käppar i hjulet.

Lotta Satz

Fakta:
Malmö har 250 mil cykelbanor. På dessa och våra gator cyklar de anställda för att hinna med 16 000 besök på ett dygn.
De 2018 hemtjänstcyklarna drabbas av 3 600 punkteringar och 144 stölder om året. Många stölder klaras upp tack vare polisen och uppmärksamma Malmöbor.
Källa: Tjänstecyklar i Malmö stad

Tips:
Missa inte filmen ”Det omätbara” av Nils Petter Löfstedt som riktat kameran mot dem som arbetar med att ta hand om andra – bland andra några undersköterskor i Malmö. Den ligger på SVTPlay fram till den 1 maj 2027. Sydsvenskans recensent Johan Malmberg gav filmen en fyra och beskrev filmen bland annat som ett kärleksbrev till en miljon svenskar inom vården.

https://www.svtplay.se/sok?q=Det%20om%C3%A4tbara

Malmö är en framstående idrottsstad. Fotbollen och friidrotten har alltid gett oss stora framgångar. Brottningen likaså men i svunnen tid. Men Malmö tog också nyligen greppet om en helt ny idrott – en idrott för stadsrummen som till och med hade OS premiär senast i Paris – skejten!

För skejten har Malmö blivit den självklara metropolen och mötesplatsen. I Malmö erövrade skejten på allvar det offentliga rummet och den unge skejtaren John Magnusson (numera svensk förbundskapten) blev dess ambassadör och Stapelbäddsparken dess nya arena.

En av Kockumsvarvets stapelbäddar omformades till undersköna former i betong och skejtare vallfärdar till denna inbjudande plats och till vår stad. Många ungdomar tar här sina första grabs and flips och upplever fart och fest med Internationella tävlingar och stora evenemang. Stapelbäddsparken andas det Malmö som är på spaning efter en ny framtid.
Text och bild: Gunnar Ericson

Fakta
Stapelbäddsparken drivs av Malmö stad i samarbete med föreningen Bryggeriet. I dag finns flera skejtparker i Malmö – som i Kroksbäck och i Sibbarp. ”Svampen” på Konsthallstorget och ”Love park” vid Johanneskyrkan är andra mötesplatser.

Malmös historia, nutid och framtid är starkt kopplad till havet. En skön och inspirerande symbol för detta är de tre samlokaliserade verksamheterna Naturum Öresund, Öresund Funkis och Öresundslekplatsen.

1. Naturum Öresund
Marint Kunskapscenter i Malmö är en ekonomisk förening som driver verksamheten vid Naturum Öresund inom marin pedagogik och marin utveckling. Föreningen vill främja kunskapen, medvetenheten och ansvarstagandet hos medborgare, näringsliv och beslutsfattare, och därigenom påverka förutsättningarna för ett livskraftigt hav.  Initiativet för att etablera ett Marint Kunskapscenter togs för ca 20 år sedan av Michael Palmgren, nu verksamhetsledare där. 
Den marina pedagogiken vänder sig till alla, inte minst barn. Man tar emot besöksgrupper hela året.
Två exempel på utvecklingsprojekt där Marint Kunskapscenter medverkar är Bauhaus of the Sea Sail (som gör det möjligt för kulturaktörer, föreningar och enskilda medborgare att driva kreativa aktiviteter för att utforska och stärka städernas förhållande till havet) och Biosfärområde Öresund.

”Malmö, när du är mig som vackrast är havet alltid närvarande”

Bo Mårtensson

2014 vann NORD Architects, Köpenhamn den arkitekttävling som syftade till att ge Marint Kunskapscenter en ny byggnad. Arkitektkontoret skriver i sin text om förslaget att man villeknyta ihop landskap och byggnad, bl.a. genom att inomhus- och utomhusutrymmen samlas under ett stort tak, och därmed uppmuntra besökare att dyka in i olika pedagogiska aktiviteter kring det marina livet. Byggnaden invigdes 2017.
År 2020 döptes byggnaden och verksamheten om till NaturumÖresund, enligt Naturvårdsverkets riktlinjer. Verksamheten finansieras av Malmö stad samt med externa medel kopplade till utvecklingsprojekten.

2. Öresunds Funkis
Ribersborgs handikappbad anlades 1997. Sommaren 2020 ändrades namnet till ”Öresunds Funkis – badet utan hinder”.  Här finns två byggnader, ett väl tilltaget strandområde och en lång brygga.
I byggnaderna finns café, omklädningsrum samt samlingslokal. Här finns dessutom möjligheter att låna/hyra badrullstol, solsängar med mera samt personal som kan hjälpa den som så behöver att komma ut i havsvattnet.

Det första handikappbadet ritades av Fabrizia Sollevi på Sollevi arkitektstudio AB i Trelleborg, som tidigare hade kontor Malmö..
Bryggan (brygga 6) byggdes om efter att ha skadats av två stormar våren 2022. För att göra den mer stabil och långlivad valdes stål som konstruktionsmaterial. Tyvärr innebar det att den inte längre harmonierar med de övriga bryggorna längs Ribersborgsstranden med bland annat sina vitmålade träräcken. För att skydda den nya bryggan skapades en bågformad vågbrytare. Den blev snabbt ett populärt tillhåll för skarvar, som ofta sitter där och torkar sina vingar.

 3. Öresundslekplatsen
Ett tjugotal av Malmös lekplatser är temalekplatser med specialbyggda attraktioner. En av dessa är Öresundslekplatsen som byggdes år 2020. Malmö stad skriver på sin hemsida: ”Här kan både barn och vuxna leka i ett vågigt landskap med vad som annars finns under ytan i sundet.”

Text och foto: Bo Mårtensson

”Turning Torso och Eiffeltornet, det är väl lite av samma sak”, sa beachvolleystjärnan David Åhman när han och lagkamraten Jonatan Hellvig spelade världstour på Ribban året efter OS-guldet i Paris. Torn som torn. Om de har tillräckligt särpräglad form tenderar de ju att sticka ut i städers skyline, så att vem som helst på nolltid och kilometers håll kan se precis vilken stad det handlar om.Och världsmetropolen Paris nämnd i samma andetag som lilla Malmö – ingen dålig jämförelse. 

Men till att börja med var det mest problem. HSB-basen Johnny Örbäck hade förtrollats av en skulptur, en smal och vriden sak som tycktes skruva sig runt en inre ryggrad. Skulpturen var bara 1,8 meter hög och fanns på en bild från spanske arkitekten Santiago Calatravas kontor. Men Örbäck såg direkt att detta kunde bli ett verkligt hus. Ett som syntes vida omkring och skulle passa perfekt i Västra Hamnen, den gamla industristaden Malmös första bo-manifestation som kunskapstörstande framtidstad. Calatrava ställde upp, men byggprocessen blev tekniskt och konstnärligt sett minst sagt utmanande. Snart skenade kostnaderna, lägenheterna visade sig svåra att sälja, HSB gick med storförlust. 

Nu är läget ett annat. Några månader efter beachvolleystjärnornas kamp i solvarm sand inför fullsatta läktare och med the twisted tower (kärt barn har många namn) som blickfång i bakgrunden firades husets första 20 år. Fortfarande är det 193 meter högt, men inte högst i landet längre. Rekordet har tagits över av Karlatornet i Göteborg som är 54 meter högre. Men högklassig arkitektur är Turning Torso fortfarande. Dessutom en allt påtagligare symbol för hur hela Malmö håller på att höja sig. För sen något år rapporterar forskare att välståndet nu stiger snabbare här än i övriga landet. Så en högst levande ikon, det är det minsta man kan säga om det skruvade huset.

Ingrid Sommar

Att kunna cykla ned till närmaste favoritbrygga för ett kvällsdopp, när semestern är slut men Öresund ännu är ljumt, är ett av Malmös kulturfenomen. Min favoritbrygga är den lilla jolleflotten vid Limhamns småbåtshamn, där det går att bada medan kvällssolen sjunker i den glimmande vattenytan hela augusti och långt in i september. Flotten känns som en hemlighet som delas av många. Där badar vi med bron som bildar vägg till vår stora bassäng i söder och Köpenhamns siluett som syns på håll i väster, bortom solen.

Utmed hela kusten finns de fina bryggorna där Malmöbor tar dopp året runt. Scaniabadet där ungdomar djuphavsbadar hela sommaren, Sundspromenaden där de modigaste hoppar från Titanic-plattformen, de långa vackra bryggorna vid Ribbans stränder, de höga bryggorna vid Sibbarps stenskonade gräsmattor. Men överallt ser man Malmöbor bada även från trappor och kajer, där det ofta inte är tillåtet att bada men där Malmö stad satt upp stegar så att den vansklige som hoppat i ska komma upp igen. I de stenskonade slänterna runt Västra hamnen och på Ön finns öppningar här och där som möjliggör dopp – för att en liten stund att bli ett med Öresund. På en alldeles egen hemlig plats.

Text och foto: Sofia Öreberg

Optimistorkestern är nog Malmös mest fotograferade skulptur.
Jag går ofta förbi och nästan alltid är det någon som fotograferar eller fotograferas. Optimistorkestern leds av sin tamburmajor och efter honom kommer fyra musikanterna. In bland musikanterna är det många som lekfullt klämmer sig in och fyller på i raden.
Konstverket skapades 1985 av Yngve Lundell (1932-2015). Han vann den tävling som Malmö stad utlyste när den första gågatan skulle byggas.

Egentligen hade konstnären tänkt sig en femte orkestermedlem – en trumslagare som red på en elefant. Med staden tyckte att den skulle ta för mycket plats på gågatan. I stället placerades ”Trumslagare på elefant” i Folkets park. Skulpturen invigdes fem år efter Yngve Lundells bortgång

Janet Gustavsson

Uppmaningen ’låt oss åka till bokskogen’ kan för en icke Malmöbo upplevas något oprecis; vilken bokskog? Det finns ju hundratals i Skåne. Sant. Men Bokskogen i bestämd form betyder i Malmö den bokskog som finns vid slottet Torup, en och annan mil öster om staden.
På en topografisk karta framträder skogen som Malmös mest stadsnära naturmark (om man undantar den lilla skogsdungen vid Törringelund festplats) och utgör den första trevande gröna ytan i det mer blandade skogslandskapet bortåt Romeleåsen.
Björn Ranelid har en gång beskrivit Malmö som staden som vänder ena kinden mot havet och den andra åt slätten.
Medan havet lockat Malmöborna till avkoppling och fritidsliv, har slätten för stadsbon mer fungerat som en visuell fond och skarp gräns mellan stadsbebyggelse och fullåkerslandskap. Inte särdeles tillgängligt för den som vill bege sig ut i det fria. Inte så märkligt då att bokskogen vid Torup dragit stadens uppmärksamhet till sig. Så har skett både i spontan och mer organiserad form.
Många generationer av malmöitiska skolbarn har i Bokskogen tagit sina första steg med karta och kompass i hand för att finna riktning i ett landskap som har så enormt mycket fler träd än både Pildammsparken och Kungsparken. Skrämmande.

För egen del minns jag hur en sådan upplevelse följdes upp när vi som unga vuxna på 70-talet under en kort period hade ambitionen att kompensera helgernas festande med en portion motion. Vi tog på söndagens förmiddag Nisses gamla Folkavagn ut till Bokskogen, sprang två kilometer och åkte sedan omedelbart tillbaka till staden och pizzeria Napoli.
Vi var knappast pionjärer. Bokskogen har sedan länge varit Malmöbons naturupplevelse per preference, och det finns där en slags rullande symbios mellan industristaden, moderniteten och agrarkapitalismen.

Vid Bokskogen ligger Torups slott med sin park, ladugård och magasin. Slottet byggdes på 1500-talet nära platsen för en medeltida borg och utvecklades under historiens gång till centralpunkten för ett skånskt storgods. Härifrån bedrevs åkerbruk, boskapsskötsel och skogsbruk. Redan under tidigt 1800-tal lockade skogen kring slottet besökare från Malmö. Dåtidens slottsägare upplät mark för detta ändamål och så småningom även för en dansbana. Det hela accelererade i samband med anläggandet av järnvägen mellan Malmö och Genarp på 1890-talet och det stickspår som drogs ner till dansbanan och det framväxande etablissemanget i Bokskogen. Inte minst pingsten blev en högtid då Malmöborna for i tusental till Bokskogen för att festa, dansa och göra
skogsutflykter.
I industri- och arbetarstaden blev den klockade fritiden under industrialismen en alltmer betydelsefull dimension av livet, vilket återspeglades i ett nytt urbanbaserat naturumgänge.

En tur till Bokskogen kunde vara en sådan aktivitet i Malmö, medan naturligtvis närheten till kust och bad var en annan. Båda aktiviteterna återspeglar i sin tur en ny modern syn på kroppen som gärna skulle exponeras för ljus, frisk luft och motion. Under 1920-talet anlades Ribersborgsstranden i Malmö för detta ändamål och utåt Bokskogen och andra platser inrättades campingplatser, vandringsleder och olika former av naturreservat. På 1960-talet tillkom en golfbana vid Torup, och när slottet och marken därikring blev till salu i början av
1970-talet passade Malmö kommun på att köpa in egendomen. I brist på naturmarker inom den egna kommungränsen tillkom då denna exklav som ett kommunalt rekreationslandskap.
Parkeringsplatser, upplysta löpslingor och åtkomst till slottsparken ordnades, medan det gamla magasinet blev friluftsgård med omklädningsrum, hönshuset blev kafé och
statarlängan museum.
Det kommunala engagemanget har hängt i och idag återspeglas upplevelsekulturen i naturcenter och temastigar för barnen, slottsvisningar och botanisk installation. Banvallen till den gamla järnvägen har gjorts om till cykelbana, och fortfarande fylls busslaster med Malmöbarn som får uppleva skogens magi i samlad tropp, rustade med utflyktens rekvisita i form av varm choklad och färgglada allväderskläder. Som i alla bokskogar är vårens grönska
ojämförligt skir och höstens rödgyllene bladverk storslagna. Och vildmarken lurar också i denna Malmös närmsta skog. Det vet vi som utanför promenadstråken oförsiktigt tagit klivet ut i någon försåtligt lövtäckt sumphåla och stått till midjan i lervällingen.
Text och foto: Tomas Germundsson

Det är december 2010. Vi är många som sitter i ett stort tält vid inre Hamnen. Kungen och Ilmar Reepalu är på plats för att inviga Citytunneln. Ilmar tackar alla Malmöbor för deras tålamod under byggtiden, för alla olägenheter som hade uppstått med krånglig trafikföring och svårigheter att nå service, affärer med mera.

Det kändes trovärdigt. Malmös politiker och tjänstemän fanns med under hela byggtiden, gav möjligheter till träffar och diskussioner om varför Citytunneln var viktig för Malmös framtida stadsutveckling. Det växte successivt fram en förståelse från Malmöborna.

Vid Hyllie växer en stadsdel fram med bland annat Malmö Arena, Emporia och Malmömässan. 
Under många år arbetade jag som ansvarig på stadsbyggnadskontoret för detaljplaneringen av Citytunneln. Det gav både glädje och framtidstro men innebar naturligtvis också en mängd svåra ställningstaganden.
För mig framträder Triangelstationen som den mest speciella stationen med sin lekfulla gestaltning och med konstverken i stationen, nedgångar och perrong. 
Det kändes så självklart och så rätt den där decemberkvällen för 15 år sedan när Citytunneln invigdes.

Öresundsbron var naturligtvis drivkraften och den absoluta nyttan för Malmö och södra Sverige men utan Citytunneln med dess stationer hade Malmö inte haft samma utveckling.
Idag känns Citytunneln som en självklar och naturlig del av Malmö. De tre stationerna har medverkat till ett hållbart resande och möjlighet att nå viktiga noder. Vid Centralen sprudlar stadslivet med Malmö Universitet, Västra hamnen, Varvstaden och snart Nyhamnen.
Stadskärnan har stärkts med station Triangelns placering nära cityhandeln, nära Malmö Opera och inte minst nära SUS. Att få uppleva visionerna och tankarna förverkligade och se starten på något nytt var speciellt. Det ger mig en varm och förhoppningsfull känsla inombords.

Agneta Hammer