Utsiktsplatsen vid kalkbrottet i Limhamn erbjuder en slående vy över ett topografiskt teatralt landskap som känns något oväntat i de annars platta omgivningarna.

Branterna ner mot brottets botten är i det närmaste lodräta och sceneriet har lockat både stad och exploatörer att utse kalkbrottet till Malmös Grand Canyon. Även om den visuella upplevelsen kan ha visst fog för sig, så känns den på sitt sätt typiskt malmöitiska liknelsen (jmf. Ribban som Malmös
Copacabana) som lite av en genväg från landskapets egentliga historia till dagens utblickssensation.

Att landskapet framför betraktaren på randen av brottet är ett stycke dramatisk natur är sant, men till skillnad från det mäktiga landskapet vid Grand Canyon är det knappast naturliga krafter som varit i spel för att skapa detta stycke vertikal natur.
Det gigantiska hålet vid Limhamn är en del av det moderna Malmös historia och ett fysiskt uttryck för industrialiseringens och urbaniseringens accelererande behov av konstruktionsmaterial.

Medan tegel sedan länge har varit ett byggnadsmaterial som inte minst den skånska leran varit grunden för, så blev cement och betong så småningom en kraftfull konkurrent. Cement består till tre fjärdedelar av kalksten och det var därför logiskt att en skånsk cementindustri lokaliserades till de stora kalkstensfyndigheterna vid Limhamn.
Kalk har sedan långt tillbaka bränts och utnyttjats för murbruk och puts, och på 1880-talet anlades så cementfabriken vid Limhamns hamn. Den var i drift fram till 1970-talet. Kalken forslades tidigt på järnväg från brottet till cementfabriken (i folkmun ”Brottets bana”), och senare genom en tunnel. Kalkbrottet var som mest utnyttjat under 1960-talet då cementproduktionen toppade, inte minst genom prefabricerade betongelement till miljonprogrammets alla bostäder.

En ganska fascinerande metamorfos av landskapet speglar denna historia: hålet i Limhamn växte i takt med att dess substans gradvis formades till förorternas höghus, infrastruktur och centra, samtidigt som slaggprodukterna gav upphov till den artificiella ön Ön utanför Limhamn. Unik Malmöhistoria, men också en generell utveckling. Till exempel har kulturgeografen Matthew Gandy döpt sin bok om New Yorks materiella miljöhistoria till just ”Concrete and Clay” (Betong och lera).
Sista säcken egenproducerad cement lämnade fabriken i Limhamn år 1979. Andra producenter med mindre energikrävande tillverkning tog över men kalksten från brottet fortsatte att brytas i mindre skala fram till 1993. Vid slutet av 70-talet lät dåvarande bolaget Euroc uppföra ett nytt koncernledningskontor alldeles vid kanten av brottet. Arkitekt var Sten Samuelsson och den låga betongbyggnaden fick ett postmodernt uttryck, inspirerat bland annat av ett romanskt kloster och med bågar i bastant betong. Utemiljön med atriumgårdar ritades av landskapsarkitekten Per Friberg och för den konstnärliga utsmyckningen stod Carl Fredrik Reuterswärd. Ett imponerande triumvirat.

I dag är den forna kontorsbyggnaden inredd för andra verksamheter och gränslas av fyra nya bostadshus som brutalt förtar den ursprungliga exteriören, allt i koncept av exklusivt livsstilsboende och ingående i området Victoria Park.
Natur och kultur, politik, ekonomi och makt har sedan länge spelat olika roller i, och vid, denna Malmös jättegrop. Naturens alltmer fria spelrum i det numera övergivna brottet har resulterat i en säregen flora och fauna, och området är idag ett av Malmös två naturreservat (det andra är Bunkeflo ängar). Dock krävs det fortsatta mänskliga insatser för att den natur som eftersträvas ska hållas intakt. Utan en kontinuerlig pumpning skulle brottet tämligen snart bli vattenfyllt.

Miljön är dessutom ömtålig och besök i reservatet får endast ske under organiserad guidning, så att det unika växt- och djurlivet inte störs för mycket. Ur det perspektivet kan den begränsade tillgängligheten till den människoskapade naturen påminna om den kringskurna tillgängligheten till det omgärdade livsstilsboendet vid dess kant. Ett slags grindsamhällen för både natur- och kulturmiljö. Men också med sina gränsgångare.
Graffitin längst ner bland brottets övergivna konstruktioner visar på kreativa alternativ besökare, medan den grönfläckiga paddans utflykt från brottet till fontändammen vid Victoria Park satte frågan om biotopskydd på sin spets.
Utsikten vid kalkbrottet ger visuellt perspektiv på slätt och hav i landskapet söder om Malmö.
Bortom det 70 meter djupa brottet ilar tåg och bilar på Yttre Ringvägen upp mot bron och far vidare i en svag båge mellan de 200 meter höga pylonerna på Öresundsbron. En plats för tankar om högt och lågt i Malmös periferi, och kanske en illustrativ plats att begrunda det faktum att den antropogena massan på jorden (den totala massan av all mänsklig
infrastruktur) nu väger mer än planetens biomassa.
Text och foto: Tomas Germundsson