Några år in på 80-talet öppnade jag och tre andra lundabor kontor mitt i Möllevången med adress Ängelholmsgatan. Malmös rykte i Lund var inget vidare – vi hade väl hört om Cabaret Fredagsbarnen med Werup, Sjöström, Söderberg och Sersam, och filmutbudet var bättre än i Lund men annars betraktades Malmö som en tråkig stad och som ett stopp på vägen till Köpenhamn.
Trots det trivdes vi snart i Möllevångens kvarter vars ”krydd-doftande exotism” saknade motstycke i Lund och våra dagliga luncher intogs på Zorba, Montenegro, Legolas och många andra matställen.

En dag frågade en besökare om vi varit på Restaurang Möllan i hörnan Bergsgatan/Kristianstadgatan – nä, det hade vi inte, hur var det där? – Jo, där finns bara en ensam stressad kock och man måste sköta det mesta själv men han lagar jättegod mat.
Maten var verkligen vällagad, god och billig, en lunch med sallad, bröd, lättöl och kaffe kostade 23 kronor. Man skrev sin beställning på en lapp, satte den på ett spjut på disken, ordnade tillbehören och väntade på Staffan Asker som kom springande med maten. Man åt, dukade av och satte sig igen för att räkna hop notan, la den och pengarna på disken bland högarna av betalningar som man dessutom kunde ta växel ur om man inte hade jämna pengar. Det fungerade utmärkt men byggde på gästernas solidaritet med konceptet – den som trodde att Möllan var en vanlig restaurang kom sällan igen.

Vi började lägga vår lunch kring ett-tiden när stamgästerna kom: journalisterna från Arbetet, eleverna från Musikhögskolan och Teaterhögskolan, medlemmarna från Garderobsteatern på Ystadgatan, Wiehe, Skytte med flera Malmöstorheter. Vänskapsband knöts som visade sig hållbara och jag flyttade till Malmö.
Vid den här tiden hade förvandlingen från tung industristad pågått några år – den unga alternativkulturen i form av folkfester, Victoria-striden mm sågs med lite blidare ögon av stadens ledning, kräftfester anordnades på Stortorget och uteserveringar på gatan (!) uppstod lite varstans. Det buttra Malmö började le så smått.

Kulturlivet togs sig nya uttryck vilket märktes tydligt på Möllan. Kabaréer som ”Salong Möllevång”, unga stand-up artister, musiker och poeter fick en generös scen trots det begränsade fysiska utrymmet. Malmö Internationella Poesidagar som avhölls varje vår under Lasse Söderbergs ledning hade alltid några minnesvärda aftnar där med spontana uppträdanden från poeter och funktionärer. Staffan, som förutom restauratör också var estradör, hade ett stort hjärta och sinne för kvalitet och lekfullhet och han njöt mitt i slitet.
Möllan finns kvar på samma plats, möblerna från ursprunget är de samma och mycket av stämningen sitter inpyrd i väggarna. Staffan fortsatte vidare till Brogatan och La Couronne – men det är en annan historia.

Henrik Johannesson