MAS, UMAS, SUS Malmö.
När jag växte upp hette det Malmö allmänna sjukhus, förkortat MAS rätt och slätt. Och ibland uttalat maus. När 2000-talet gjorde sitt inträde fick MAS förleden Universitetssjukhuset och nu står SUS för Skånes universitetssjukhus.
Men det är inte bara namnet som ändrats på området med anor från tidigt 1900-tal. Den gamla paviljongstrukturen, med fristående byggnader för varje klinik, finns visserligen kvar men några har de senaste åren ersatts av nya supermoderna av mer blockkaraktär.

I ett av de nya kvarteren, ingång 42, hänger ett konstverk som griper tag i mig och gör mig stolt över staden jag lever i. Det speglar på så många sätt Malmö och stadens utveckling – i verket och på platsen möts folk från hela världen i en gemenskap.
Det handlar om ”Platsens ljus” av Runo Lagomarsino från 2024 som nästan diskret fyller den stora entrén. Och som kombinerar funktion med eftertanke.Det består av 164 handformade lampglober i klarglas som hänger i olika höjder. Varje lampa representerar en plats i världen som en av medarbetarna på sjukhuset kommer från.
Här hänger Aleppo i Syrien vid sidan om Borås i Sverige. Antananarivo i Madagaskar intill Kandahar i Afghanistan, Stora Uppåkra i Skåne hänger i en liten klunga tillsammans med Bogotá i Colombia och Lindome utanför Göteborg. Lampornas ljus följer också solens gång i dessa olika städer och regioner – alla 164 lamporna är alltså aldrig tända samtidigt.

Lotta Satz

Fakta: Runo Lagomarsino föddes 1977, växte upp i Lund och är utbildad i Göteborg, Malmö och New York.
2015 utsågs han till en av tre svenska konstnärer att i Venedigbiennalens huvud utställning ”All the world’s futures”. Han bor och arbetar i São Paulo i Brasilien och i Malmö.
Det var 2021 som Runo Lagormarsino samlade in uppgifter från medarbetarna på SUS Malmö.

Friluftsstaden är ett av de mest kända och eftertraktade bostadsområdet i Malmö. Radhusområdet fick också stor uppmärksamhet både nationellt och internationellt när det stod färdigt.
Vad är det då som gör området så speciellt? Jag hade förmånen att växa upp i Friluftsstaden och som barn var det fantastiska förutsättningar för lek i de många spännande olika gröna rummen där de stängselfria gränserna präglade området

”Friluftsstaden har byggts för att vara modern i generationer.”

Eric Sigfrid Persson

Stängsel och gränser var nämligen det värsta byggmästaren Eric Sigfrid Persson visste. I stället skulle skillnaderna mellan det privata och det halvprivata suddas ut och övergå i varandra. 

Tillsammans utformade Bülow Hübe och Persson den unika stadsplanen för Friluftsstaden. I radhuslängorna har vartannat hus entré med sin lilla solgård från den ena sidan och vartannat från den andra, detta uppnås genom att radhusen förskjutits inbördes.

Grönytorna skulle vara plats för rekreation under mer avslappnande former. William Nersin utformade området med omsorg och stor artrikedom. Erik Bülow Hübe som fastställde stadsplanen propagerade också för att parken skulle kunna användas på många olika sätt, lek och idrott, vila, teater, dans och solbad.

Från början fanns stor tveksamhet från Malmö stad, som ägde marken, angående bland annat de spatiösa grönområdena. Planen delades i två. Södra Frilutsstaden blev en bostadsrättsförening. Den norra delen hyresrätter. Detta för att kunna jämföra de olika boendeformerna. Numera är hela området bostadsrätter.

Malmö stad krävde också att många små lägenheter skulle byggas så att arbetare skulle ha råd att bo där. Dessutom flyttade både stadsplanechefen Gunnar Lindman och arkitekten som ritade husen, Svenivar Ekstrand, in i området.

Flera vaktmästare höll allt i prefekt ordning – även oss barn. Fast vi drogs också till det icke planerade, till exempel varuintaget vid Malmborgs, det var lite förbjudet och spännande. Umgänget skedde även under mark – radhuslängorna var förbundna med en källargång som gjorde det möjligt att umgås även vid förkylningar och i hemlighet.

De drygt 200 lägenheterna varierade i storlek från 77-120 kvm. Lägenheterna fick också finesser som till exempel sopnedkast direkt från köksbänken.

Byggmästare och byggherren Eric Sigfrid Persson, hade en stor lidelse för sina bostadsområden och för alla de olika människor som skulle bo där. Han har betytt oerhört mycket för Malmö med sina egensinniga och nytänkande idéer. Han representerade det nya och socialt medvetna byggandet som växte fram under 1930-talet och fullbordades under 1940-talet. Mycket av inspirationen till Friluftsstaden kom från hans resa i USA där han kom i kontakt med grannskapsrörelsen i Chicago.

I Sverige omvandlades idéerna framförallt till att skapa lagom stora bostadsenheter med service och samlingslokaler så kallade grannskapsenheter som började växa fram på 1940-talet delvis som en reaktion mot funktionalismen. I Friluftsstaden byggdes en gemensam byggnad ett så kallat Community center efter amerikansk förebild. Användningen har skiftat under åren från butiker, hantverkare, tvättinrättning samlingslokaler och värmeanläggning till frikyrka med mera. På senare år har byggnaden haft flera olika användningar.

1944, mitt under brinnande krig lyckades Eric Sigfrid Persson tillsammans med Svenska Slöjdföreningen arrangera en internordisk bostadsutställning i Friluftsstaden. Från Finland deltog Aino Aalto för Arteks räkning. 15 möblerade lägenheter visades på utställningen och köerna var långa för att få se dem. I samband med utställningen beslöt Svenska slöjdföreningen att bilda en lokalförening i Malmö – idag Form Design/Center.

Friluftsstaden var ett givet stopp när delegationer av både inhemska och utländska besökare kom till Malmö. Friluftsstaden som patent blev också verklighet, vilket upprörde delar av den svenska arkitektkåren –många ansåg att det inte var rätt att lägga beslag på idéerna, de var allas egendom.

Text och foto: Cecilia Hansson

Fakta:
Byggår: 1942-48
Stadsplan: Erik Bülow Hübe tillsammans med Eric Sigfrid Persson
Byggnader: Eric Sigrid Persson med Svenivar Ekstrand 
Landskap: William Nersin
Byggherre: Eric Sigfrid Persson 

 

Mitt intresse för fotboll är synnerligen begränsat, har bara varit på två fotbollsmatcher och med 50 års mellanrum – men vet ändå att fasta situationer är farliga och tror att jag förstått det där med ”offside”.
Men en person – Zlatan – har gjort stort intryck på mig och många andra. Han väcker starka känslor, är allt annat än en ”lagomperson”, utan en person som sticker ut och som man antingen beundrar eller retar upp sig på.

Tänker till exempel på Zlatanstatyn som fick näsan avslagen så fort bronsskulpturen av Peter Linde kom på plats och som nu väntar på bättre tider i något lager någonstans.

Men oberoende av om man gillar eller ogillar Zlatan är han ju en kaxig bollkonstnär från förorten som satt Malmö på den internationella kartan. En invandrarkilles resa som visar på att allt kan vara möjligt.

Han gjorde sin debut för 25 år sedan i en match mellan MFF U19 och Lilla stadslaget och har sedan klättrat i hierarkierna, men kommer för alltid vara förknippad med Malmö och Rosengård där han växte upp.

Tänker på ”Zlatans leende” tunneln mellan Sofielund och Rosengård – ett konstverk i kakelplattor av Björn Carnemalm. Uppdraget var att göra tunneln tryggare och konstnären valde att porträttera den unge Zlatan, ett motiv som väl också kan ses som en symbol för Malmös mångfaldsresa.

Tänker också på boken ”Jag är Zlatan” som han skrev tillsammans med David Lagercrantz – en bok som inspirerade inte minst unga killar att för första gången läsa en bok och det är ju en bragd i sig. Så visst har han gjort avtryck både på hemma- och bortaplan.

Birgitta Ramdell

På Malmös sjukhusområde står en byggnad som bär hela platsens början. Administrationsbyggnaden från 1896, ritad av stadsarkitekten Salomon Sörensen, blev startpunkten för ett helt sjukhusområde och ett uttryck för en tid då omsorg, modernitet och framtidstro vävdes samman.

Det röda teglet, de tydligt uppbrutna volymerna och den nordiska tegeltraditionen skapade en identitet som fortfarande känns. Här möts 1800-talets institutionsarkitektur och det tidiga 1900-talets modernisering av vårdmiljöer.
I dag står byggnaden som ett lugnt fundament i kontrast till de nya vårdbyggnaderna runt omkring. En påminnelse om hur Malmö en gång formulerade sin idé om vård, ansvar och samhällsbyggande.

Text och foto: Nilsmagnus Sköld

En plats som inte finns, men ändå lever vidare som odödlig – så är det med Kvarteret Korpen. Jo ett kvarter med det namnet existerar vid Triangeln mot Friis- och Spångatorna till.

Men vad som möter där idag har ingen koppling alls till vad namnet står för. För evigt förknippas kvarteret istället med Bo Widerbergs film från 1963. En klassisk arbetarskildring med Keve Hjelm och Thommy Berggren i huvudrollerna. 

Filmen spelades in på dåvarande Domus p-plats, en ruffig bakgård som snart skulle rivas. Bara några år tidigare hade legendariska Konsumföreningen Solidar öppnat Malmös mest överdådiga varhus här, Domus City på andra sidan Södra Förstadsgatan. Men runtomkring pågick rivningsraseriet.

Widerberg hittade inspelningsplatsen av en slump. Han hade följt med svärföräldrarna till Domus för att köpa en tvättkorg och blev fascinerad av kundparkeringen. En stor tom grusplan, omgiven av tegelhus i förfall. 

Som gjord för filmen, dramatiskt öde. Några människor fanns kvar i husen, flera kom med i filmen. Hugo exempelvis, en tunnbindare i skepparmössa som i en scen omfamnar gårdens syrén, en kär gammal vän. 

Storyn i ”Kvarteret Korpen” utspelas på 1930-talet. Sonen som vill bli författare gör uppror mot den alkoholiserade fadern. Miljöns dokumentära kvalitéer, ihop med starka skådespelarinsatser  har bidragit till filmens kultstatus. Men den passar också perfekt som historieskrivning för Malmö, underdogstaden. 1995 utsågs den till ”bästa svenska filmen någonsin” i Nöjesguiden, ett annat berömt Malmöfenomen. 

Ingrid Sommar

 

Det knastrar under fötterna på promenaden och när solen skiner gnistrar det. I Malmö är det röd-svart stenmjöl som gäller. Kryp nära och du ser alla färgnyanser. Det kommer från granitberg som krossas. Järnoxider som hematit och goetit ger den röda färgen. Ett 3-4 cm tjockt lager ovan bergkross i större fraktion. När det regnar tränger vatten ner mellan gruskornen. Ytan är genomsläpplig, i alla fall lite grann – bra i ett förändrat klimat där regnen blir fler och häftigare. I områden med kombinerade dagvatten- och spillvattenledningar minskar grus på trottoarerna belastningen på ledningsnätet. Samhällsnytta och skönhet.

En typisk Malmödag blåser det, men mindre mellan husen än på Ribban och nätverket av grustrottoarer bildar kilometer efter kilometer med möjliga löparslingor. På hösten när löven faller bildas gula drivor och stigar trampas upp. Hälsofrämjande, mer skonsamt för knäna och inte minst vackert.
Under växtsäsongen kämpar fastighetsägare mot gräs och maskrosors obändiga växtkraft. I strävan efter att hålla ogräs stången blir grustrottoaren en mötesplats. Spontana samtal mellan den med skyffeljärn och de som passerar förbi. Socialt hållbart!
Och den slappe kan trösta sig med att på den ostörda grustrottoaren spirar det lilla livet. Frön gror, löv bryts ner, maskar trivs och allsköns insekter med – den biologiska mångfalden främjas. I alla fall ett tag, tills någon påminner om skötselansvaret.

Text och bild: Åsa von Malortie

Vid infarten till Almgården möts vi av Rymdskott, Stig Carlssons skulptur från 1972. Ett verk som fångar både tidens framtidstro och platsens egen energi. Det skapades under miljonprogrammets stora samhällsbygge, när Sverige ville formulera en ny idé om boende och vardag.
Miljonprogrammet handlade inte bara om bostäder. Offentlig konst blev en viktig del av visionen om jämlika och genomtänkta livsmiljöer. Rymdskott i keramik och betong rör sig i gränslandet mellan natur och modernitet. Formen känns som ett brott i marken, som om något håller på att ta sig upp ur jorden eller har landat från en annan värld.

Skulpturen påminner om sjuttiotalets mod och experimentlust men också om den poetiska kraften i våra gemensamma rum. Kanske är det därför den fortfarande känns relevant. Den bär på idén om att något kan börja just här.

Text och foto: Nilsmagnus Sköld

Några år in på 80-talet öppnade jag och tre andra lundabor kontor mitt i Möllevången med adress Ängelholmsgatan. Malmös rykte i Lund var inget vidare – vi hade väl hört om Cabaret Fredagsbarnen med Werup, Sjöström, Söderberg och Sersam, och filmutbudet var bättre än i Lund men annars betraktades Malmö som en tråkig stad och som ett stopp på vägen till Köpenhamn.
Trots det trivdes vi snart i Möllevångens kvarter vars ”krydd-doftande exotism” saknade motstycke i Lund och våra dagliga luncher intogs på Zorba, Montenegro, Legolas och många andra matställen.

En dag frågade en besökare om vi varit på Restaurang Möllan i hörnan Bergsgatan/Kristianstadgatan – nä, det hade vi inte, hur var det där? – Jo, där finns bara en ensam stressad kock och man måste sköta det mesta själv men han lagar jättegod mat.
Maten var verkligen vällagad, god och billig, en lunch med sallad, bröd, lättöl och kaffe kostade 23 kronor. Man skrev sin beställning på en lapp, satte den på ett spjut på disken, ordnade tillbehören och väntade på Staffan Asker som kom springande med maten. Man åt, dukade av och satte sig igen för att räkna hop notan, la den och pengarna på disken bland högarna av betalningar som man dessutom kunde ta växel ur om man inte hade jämna pengar. Det fungerade utmärkt men byggde på gästernas solidaritet med konceptet – den som trodde att Möllan var en vanlig restaurang kom sällan igen.

Vi började lägga vår lunch kring ett-tiden när stamgästerna kom: journalisterna från Arbetet, eleverna från Musikhögskolan och Teaterhögskolan, medlemmarna från Garderobsteatern på Ystadgatan, Wiehe, Skytte med flera Malmöstorheter. Vänskapsband knöts som visade sig hållbara och jag flyttade till Malmö.
Vid den här tiden hade förvandlingen från tung industristad pågått några år – den unga alternativkulturen i form av folkfester, Victoria-striden mm sågs med lite blidare ögon av stadens ledning, kräftfester anordnades på Stortorget och uteserveringar på gatan (!) uppstod lite varstans. Det buttra Malmö började le så smått.

Kulturlivet togs sig nya uttryck vilket märktes tydligt på Möllan. Kabaréer som ”Salong Möllevång”, unga stand-up artister, musiker och poeter fick en generös scen trots det begränsade fysiska utrymmet. Malmö Internationella Poesidagar som avhölls varje vår under Lasse Söderbergs ledning hade alltid några minnesvärda aftnar där med spontana uppträdanden från poeter och funktionärer. Staffan, som förutom restauratör också var estradör, hade ett stort hjärta och sinne för kvalitet och lekfullhet och han njöt mitt i slitet.
Möllan finns kvar på samma plats, möblerna från ursprunget är de samma och mycket av stämningen sitter inpyrd i väggarna. Staffan fortsatte vidare till Brogatan och La Couronne – men det är en annan historia.

Henrik Johannesson

Jag besöker en vårdcentral på Celsiusgatan – och får en påtaglig glädjekick! Jag möttes av en klassisk 60-talsentré när den är som bäst, i sitt uttryck, i alla sina detaljer, i sitt ljus, i sin vilja att möta besökaren med omsorg och stolthet. Uttrycket står för en era i mitt liv som betecknades av en samhällsanda av seriositet, optimism, välvilja och framtidstro. En nyfiken, konstruktiv och framåtsyftande era, som därmed i sig förmedlar trygghet, ett tryggt samhällsbygge. 
”En vackrare vardag för alla” – slagordet som fanns i den tydliga folkhemsambitionen under 50- och 60-talen, det vurmar jag verkligen för!

Text och foto: Ann-Sofi Högborg

I Malmö är det populärt att fiska i kanalen, inte minst under helgerna. Då är det fullt med folk i alla åldrar med spö i handen. Och vädret verkar inte spela någon speciell roll.

Aldrig trodde väl jag att det skulle vara fler fiskare i Malmö än i Svängsta med ABU-fabriken och Mörrumsån där jag växt upp. Det är oftast abborre, id eller fjärsing som nappar.

Text och foto: Janet Gustavsson

Fakta:
Det är tillåtet att fiska med enkla redskap i kanalerna nära stadens centrum. Men det finns platser med förbud och begränsningar:
Det är förbjudet att fiska i vallgraven vid Malmöhus slott.
Du får inte använda kastspö eller flugfiske på broar där det är trafik.
Källa: Malmö stad

NGBG är Sveriges coolaste festival på Sveriges coolast gata.
Norra Grängesbergsgatan är till stor del bebyggd med äldre industribyggnader. När många industrier lämnade gatan på 90-talet blev lokalerna istället använda av kriminella nätverk för svartklubbar och MC-klubbar. Men på grund av de låga hyrorna blev de också attraktiva för föreningsliv och kulturliv. Idag är områdets gränder hem för musikstudior, verkstäder, föreningar, biltvättar, fabriker, trossamfund, butiker, konstgallerier, hantverksproduktion och etablerade nattklubbar.
2016 startade här NGBG-festivalen. Festivalen där alla får plats! Om Malmöfestivalen är för de etablerade artisterna så är NGBG ett uttryck för Malmös gör det själv- och undergroundkultur.

Det är svårt att tänka sig en mer livfull plats första helgen i september. Så många människor, så mycket aktivitet, så mycket ljud och oljud. 2025 var det 550 programpunkter på 41 scener som blandas med matvagnar, tillfälliga barer och konstprojekt.

Alla som vill kan ansöka om att medverka, och på varje möjlig yta, som uppe på ett tak eller inne i en biltvätt, står en dj eller ett band och försöker överrösta varandra. Som tur är så ingår området numera i den så kallade kulturljudzonen, där bostäder inte får byggas närmare än 100 meter från Sofielunds Industriområdet och befintliga lägenheter förväntas tolerera 65db vid husfasader fram till klockan 22.00. Målet är att freda kulturen från gnälliga grannar som har kunnat använda miljöbalken för att få konsertställen och nattklubbar nedlagda. Förhoppningsvis får NGBG leva vidare i många år.
NGBG representerar Malmös själ – det fria, kreativa, blandade och lite vilda.

Text och foto: Harald Klein