GAMLA BEGRAVNINGSPLATSEN
Anders Reisnert

Mitt i stadens brusande centrum finns en plats för stilla kontemplation och eftertanke.
Bakom Gustav Adolfs torgs busshållplats reser sig ett utsirat staket av svart gjutjärn. Vid sidan om busskuren finns ett par pampiga grindar som leder in till ett stadsområde med lummig grönska. Under de höga, mycket gamla träden vilar kvarlevorna av de människor som en gång skapade det moderna Malmö. Vi befinner oss på ”Gamla Begravningsplatsen”, invigd 1822.

Ursprungligen lades begravningsplatsen ut i sju kvarter, de fyra först som gravplatser för betalande, det femte för de fattiga, det sjätte för hospitalet och det sjunde för självmördare.

Ända fram till 1870 var detta stadens enda begravningsplats, men allteftersom stadens befolkning växte kom också antalet begravningsplatser att utökas. I dag tas inga nya gravställen upp, men de gamla familjegravarna får då och då nya gäster och en minneslund finns centralt placerad på området.

I det stressiga moderna stadslivet utgör ”Gamla Begravningsplatsen” en lugn och rogivande plats som verkligen gör skäl för det tyska ordet – Friedhof.

En promenad bland hädangångna malmöbor, vilande under åldriga träd på en lagom välskött begravningsplats är faktiskt en härlig upplevelse.

Nordmills
Jan Hemmel

När jag var på väg in i tonåren brukade min kamrat Lennart och jag cykla från Lund till Malmö för att gå på konstutställningar. En bild gjorde ett förblivande intryck: dansken Vilhelm Lundströms gula jättedam som hängde högst upp i den stora trapphallen i Malmö museum. Det var en cylindrisk dam som fick mig att senare nicka gillande åt Légers period av ”cylindrism” eller ”tubism”.

Varje gång jag ser Nord Mills, den stora kvarnen i Västra hamnen, granne med högskolan och Bo01, får jag ett återfall i cylindrismen. Det är praktfullt med de jättelika silotuberna, vackert och kontinentalt färgsatta av Perry Martin på 1980-talet. Vilhelm Lundströmfärg!

Men det är inte bara cylindrarna som inger vällust. Kvarnen började byggas 1881, och det märkliga är att sammanfogningen av de olika huskropparna från olika tider ger ett så självklart harmoniskt intryck. Behagliga kontorshus från början av 1900-talet hukar tryggt under silotornen, magasinen från mitten av 1900-talet reser sig med rektangulär kraft mot himlen. I en sned sol med drivande moln får tornets eternitbeklädnad en mjuk sammetsaktig karaktär.

Eterniten ska bort, säger min kvarnguide, men sedan ägnar vi en stund åt att berömma herrarna – porträttgalleri finns – som inte har fallit för frestelsen att i effektivitetens namn riva bort historien som byggnaderna berättar.

Inne i kvarnen står stora inneslutna maskiner och mal sitt mjöl på välputsade parkettgolv. Andra maskiner slår med stora flaxande rörelser ut sina säckar och fyller dem. – ”Man måste ha känsla för mjöl”,sägs det allvarligt i testbageriet. I lagren kan det finnas 53.000 ton. Nordens största kvarn.

Cézanne hävdade att naturens former kunde reduceras till tre grundformer: konen, klotet och cylindern. Låt oss – åtminstone medan vi tittar på Nord Mills – lägga till kvadraten och rektangeln. Nog är spelet mellan fönsteröppningarnas täta kvadrater, magasinets branta rektangel och cylindrarnas välvning en vacker kubistisk bild!

Att det går bra för Nord Mills – som hette Malmö Stora Valskvarn när den byggdes – måste vara en lättnad för stadens trötta och bekymrade kulturbyråkrater. Annars skulle de ha haft ännu en spännande fabriksbyggnad att riva eller fylla. Fylla med vad? – Ja, där är i alla fall ett område där stadens kulturidkare kan känna sig litet behövda. Behovet av bingohallar är troligen fyllt.

Fabriker och kyrkor överges, antikvarierna jämrar sig och kulturpolitiker räknar dystert pengar. Men på Nord Mills målar man glatt om sin fasad i milda gula färger och cylindrarna gläder ögat.
JAN HEMMEL

Knut Grane väljer tre favorithus i Malmö:

POSTHUSET

Ferdinand Boberg, en av vårt lands mest betydande arkitekter har ritat Posthuset vid Skeppsbron. En magnifik byggnad av verklig storstadskaraktär och från en tid som med fog blev kallad ”la belle époque”. Som tidig exponent för den begynnande nationalromantiken har byggnaden såväl den arkitektoniska helheten som en rik flora av dekorativa element, en svensk högborg med doft av Bysans. Vad jag också fäst mig vid är de två tornens placering ute vid gavlarna, som tillför byggnaden ett starkt spänningsförhållande mellan husvolymerna. I allt en byggnad som väckte internationell uppmärksamhet på sin tid.

MALMÖ KONSTHALL

Den kände lundaarkitekten Klas Anshelm ritade konsthallen i Lund i slutet av 50-talet. En byggnad med ett enkelt spännande formspråk, som med sina varierade rumsbidlningar skapade utmärkta förutsättningar för konsten. Detsamma gäller även för hans konsthall i Malmö, ca 20 år senare. Där arkitekturen verkligen underordnar sig den konst som skall exponeras, med stor flexibilitet, ett fantastiskt ljus och ett skönt golv att vandra på. Detta i kontrast till många spektakulära konsthallar från senare år, nationella som internationella, där konsten verkar få spela en underordnad roll under arkitekturens bombastiska, själv bespeglande lösningar.

MALMÖ STADSBIBLIOTEK

Om jag själv skall välja ut något av de objekt som erhållit stadsbyggnadspris under mina 20 år i Stadsbyggnadskommittén blir det Henning Larsens stadsbibiliotek. En byggnad som med sina kraftfulla volymer i saklig postfunktionalism, trots kontrasterande formspråk väl sammanspelar med det gamla biblioteket och övriga framträdande byggnader längs Regementsgatan. Inte minst genom sin välhållna färgton. Och den storslagna glasade fasaden som mot norr ”tar in” parken och skapar en fantasieggande ljus- och rymdkänsla!

TURNING TORSO
Jan Hemmel

Turning Torso – Malmös stolthet för vissa och förargelsens hus för andra – är högt men inte högst. I hela världen pågår en tävling på höjden.

”Freedom Tower” på Ground Zero i New York ska bli 541 meter högt. Måttet är symbolladdat – 541 meter motsvarar 1776 fot och 1776 är året för USA:s grundläggande. I havet utanför Tokyo planerar man att bygga Norman Fosters ”Millennium Tower” som ska bli klart 2009 och rymma 50.000 människor. Höjd 840 meter. Tornet i Taipei är 101 våningar. Och så vidare. Av de 20 högsta byggnaderna i världen har 19 tagits i bruk efter år 2000 och trenden fortsätter.

Varför det har blivit så här har många förklaringar. Den vanligaste är markpriserna och de spelar naturligtvis en roll på Manhattan, men höga hus byggs på många ställen där markpriset inte är avgörande och där det finns gott om plats. Som i Malmö.

Journalisten Bo Jan Hansen i danska ”Weekendavisen” skriver i sitt reportage från en skyskrapeutställning i Dusseldorf att när Malmö nu får det första riktiga höghuset i våra trakter så beror det på att Malmö med Calatravas ”Turning Torso” vill visa att det är i Malmö och inte i Köpenhamn som det viktiga sker. Staden vill visa upp sig.

I New York, berättar han, konkurrerade de klassiska höghusen, Chrysler Building, Empire State Building, inte bara med höjden utan med sina spiror och torn, Lagstiftningen i New York bestämde nämligen i många år att byggnadernas översta 42 meter inte fick användas till något nyttigt, så estetiken fick ett legitimt utrymme.

När pyramiderna i Egypten byggdes kunde man bara bygga så högt som grundplanen. Nu kan man bygga upp till åtta gånger högre än grundplanen, men man arbetar ivrigt med nya teknologier för att komma högre. Halmstrået finns som förebild. Det har förhållandet 1:150. Tanken svindlar.

Hotel Savoy
– Som en exotisk fågel från främmande land
Tyke Tykesson

Hotel Savoy byggdes i samband med Baltiska utställningen för att ta emot prominenta gäster från hela världen. Nåja, större delen av världen iallafall. Som ett utropstecken på bästa läge lät arkitekten Frans Ekelund det nya hotellet få en form som nog av många uppfattades som alltör radikal och främmande för Malmö.

Ekelunds kollega Harald Boklund yttrade sig mycket kritiskt om den nya byggnaden; för en sentida betraktare kan huset nog fortfarande framstå som tämligen modernt. Boklund hade samtidigt utformat broarna kring Järnvägshamnen i vad som närmast är att betrakta som nationalromantisk anda, långt från Savoys kontinentala kosmopolitiska och tvärsäkra gestalt. Hela området kring Malmös entré från hamn och järnvägsstation hade blivit omdanat i samband med utställningen. Hamngatan som närmast varit en liten gränd breddades och nya broar och kajer anlades kring järnvägshamnen.

Att staden skulle få en pampig entré inför den stora utställningen var viktigt. Efter en arkitekttävling fick Ekelund uppdraget att rita Savoy. Hotellet fick yttre gestalt som jag finner närmast fulländad. Den är ytterst välbalanserad i sin asymmetriska uppbyggnad. Arkitekten har låtit olika arkitekturdelar spela kontrapunktiskt mot varandra. Fasaden har geometriskt byggts upp med hjälp av enkla talförhållanden och proportioner enligt gyllene snittet.

Resultatet är raffinerat. Fasaden ger ett abstrakt intryck och muren en känsla av att vara närmast imateriell. Materialval och detaljutformning förstärker denna känsla av abstraktion. Den sofistikerade elegansen understryks av förgyllningar som glänser mot kopparplåten på tornets krön.

Knut Grane Minns
Konstnären Knut Grane berättar om sina teckningar från Malmö på 1950-talet

Förlaget Allhems landskapsböcker blev i början av 50- talet ett begrepp inom svensk bokutgivning. – Bildverk i halvfranska band, med ett generöst text- och bildmaterial, med ett utförligt historiskt avsnitt, med målningar, gravyrer och litografier, ofta i faksimil. Och den moderna tiden rikhaltigt illustrerad av fotografen Erik Liljeroth. Ett pionjärarbete i en strävan att dokumentera den svenska hembygden!

Förutom landskapsböckerna utkom fem volymer om svenska städer. Ocxh en av dem var Malmö, som det kom på min lott att utforma. Med bland annat ett halvt dussin teckningar av moderna Malmömiljöer.

Ribersborgshusen, som stolta ”flaggskepp” mot Sundet blev utgångspunkten. Funkisens genombrott på 1930- 40 – talen representerade fortfarande den moderna stadsbilden.

Friluftstadens familjära lågbebyggelse med generösa grönytor och sitt intima torg med diverse butiker (tyvärr ”bortrationaliserat”) stod i kontrast mot Mellanhedens anonyma höghuslameller.

”Kofferthuset” vid Köpenhamnsvägen, Sorgenfriområdet och Slottsstadens Samrealskola med sin dekorativa kermaikutsmyckning stod för 1950-talets förnyelse i en organisk utveckling.

Hur denna sedan fortsatte mot vår disparata tid är en annan historia. Men det var något visst med 50-talet!

KNUT GRANE

 

Stapelbäddsparken
Jan Hemmel

FARTENS TJUSNING

Det är en skejtare på bilden. Han susade  fram över konstnären David Shrigleys eleganta mönster av spretiga och borstiga blomster. Vilken god idé att be David Shrigley – fyrtioett år, engelsman, bosatt i Glasgow – att dekorera en skatepool i Stapelbäddsparken i Västra hamnen!

Men sedan skrapades målningen bort, inför en skejttävling! Kanske av oro för att det skulle flimra för mycket för ögonen på de tävlande? Men det har kommit lugnande besked – Shrigley återkommer snart och gör en ny målning. Mycket snart, hoppas jag.

Den som såg Shrigleys stora utställning i Malmö Konsthall för två år sen minns med glädje humorn, hans finurliga animerade kortfilmer, de vänligt absurda texterna och teckningarna som svängde mellan skönhet och klotter. Nu ska han på nytt bidraga till fartens tjusning i de sekundsnabba och djärva svepen från poolkant till poolkant.
Möt honom, medan vi väntar på den nya målningen, på www.davidshrigley.com.