Kategoriarkiv: Stadens detaljer

Estetiken kring sopsortering

IMG_4136

Lite tankar kring sopsorteringen i våra radhus- och villaområden, sett utifrån en estetisk synvinkel

BAKSIDAN FRÄMST!

Man blir minst sagt, lite lätt betänksam när man tar en promenad i våra villakvarter, och ser hur sopsorteringen numera totalt dominerar den visuella upplevelsen av både gatumiljö, entréer, trädgårdar och förgårds-mark till både ny och gammal bebyggelse!

Den estetiska miljön har helt tillåtits att komma i skymundan av påbuden kring sortering i flertalet sopkärl, tillgänglighet, avståndskrav mm. Vi inordnar oss snällt under regelverket, och ifrågasätter varken kärlens utseende eller reglerna kring hur långt in de tillåts stå på vår tomtmark, döljas bakom grind eller annat, för att vi då belastas med extrakostnader för hämtningen.

Över tid förvandlas dessa fula och dominerande plast-kärl till ett ”naturligt inslag”, som vi helt enkelt slutar att ifrågasätta, eftersom detta ju faktiskt handlar om att ”ta hand om” vår miljö.….

Namnlös

Men måste det vara ”fult” att ta hand om vår miljö? Borde det inte vara tvärtom?

Vems ansvar är det? Är det staten, kommunen – VASYD, eller vi själva?

Eller är det faktiskt så att det är allas vår skyldighet att se till att estetik och skönhet i vår miljö värderas högre än vad som faktiskt skett här?

Man kan ha full förståelse för att hanteringen av kärlen måste inordnas och samordnas i en effektiv logistik för att fungera. Samtidigt borde man vara angelägen om att aktivt arbeta fram modeller och system som känns sympatiska mot den miljö vi vistas i dagligen. Detta gäller både regelverk om avstånd, tillåtna grindar mm, likväl som den estetiska utformningen av själva kärlen. Material, färg och form som tillåter att kärlen syns, i de fall där de faktiskt inte går byggas in eller döljas. Det borde utvecklas lösningar, som fler kan ta del av, och framförallt till en acceptabel kostnad.

Några fastighetsägare har på egen hand lyckats med olika tekniker för att ”smyga in” sina kärl på ett, för omgivningen, passande sätt. Kanske ett embryo till en tävling på arkitektskolor, där intresset för innovationer går hand i hand med ett modernt miljötänkande.

bilder2

För vad händer sedan, när sopsorteringen ”utvecklas” vidare, och vi istället för 3 kärl framför entrén, plötsligt ska inrymma plats för 4, 5 eller kanske tom 6 kärl ……….?

Tankar från Lena Grimshorn – Skönhetsrådet

STADENS DETALJER

Ängeln

Det står en stilig ängel i cement på S:t Pauli Mellersta Kyrkogård, en ängel som är närmare 4 meter hög från de sandalprydda fötterna till vingspetsarna. Här är det inte frågan om någon blek och genomskinlig kringsvävande skyddsängel som de min mormor föreslog att man skulle lita på. Det här är ärkeängeln Mikael som en gång tronade över ingången till Uppsala Domkyrka men som 1941 plockades ner vid renoveringen av kyrkan. Han glömdes bort, ända tills Skånska cementbolaget plockade fram honom igen vid sitt hundraårsjubileum och skänkte honom till Kyrkogårdsförvaltningen i Malmö. Han pryder sin plats.

Berättelsen om Mikael är dramatisk (han besegrade den upproriske ärkeängeln Lucifer och störtade ner honom från himlen, möjligen är det ett brutet svärd man ser i hans hand) men den är inte så vacker och rörande som berättelsen om hans skapare, skulptören Carl Johan Dyfverman.

Han hade många stora dekorativa uppdrag under andra hälften av 1800-talet men hans märkligaste verk finns inte kvar – under hårda köldgrader i Stockholm modellerade han en snöskulptur som han kallade ”Barmhärtigheten”. Den stod i Kungsträdgården i Stockholm, och det välbärgade borgerskapet betalade för att se den. Intäkterna gick till till stadens fattiga.

Dyfverman fortsatte med snöskulpturer till de behövandes väl, och det är fantastiska, genomarbetade snötablåer. Ni måste se dem! www.cjdyfverman.se. – Tyvärr blev Dyfverman förkyld under det kalla arbetet och dog vid bara 48 års ålder.

R F Berg

Det är en osannolikt driftig man som står i Strandparken och blickar upp mot det Limhamn han en gång formade efter sitt huvud, med cementindustri och järnväg och sjukförsäkring och banklån till arbetarna i hans fabriker och brandkår och kyrka och söndagsskola. ”Limhamnskungen” kallades han, Rudolf Fredrik Berg som styrde Limhamn från 1870-talet och fram till sin död 1907. Vid begravningen i Limhamns kyrka sattes extratåg in från Malmö och tretusen personer deltog. 1940 blev han staty. I år lyckades några snillrika limhamnsbor övertyga staden om att lyfta ner R F Berg från hans högtidligt höga piedestal och ställa ner honom på marken. Plötsligt kom han nära oss.

Där står han nu, med hatten i handen och rocken slängd över armen. Han har hejdat sig i steget och lyfter blicken. Vad uttrycker den? – Mild förnöjsamhet, kanske rentav lycka? Kolla gärna själv, det är en trevlig cykeltur i grönskan.

Det är en bra och levande skulptur som Edvard Trulsson har gjort. Inget pompöst monument över Limhamnskungen utan en människa att möta. Troligen skulle många statyer få nytt liv om de flyttades ner från piedestalerna.

VÄRNET

CAN`T BUY LOVE stod det på skyddsvärnet som låg idylliskt dolt i grönskan på Ribergsborgsstranden. Cyklister och joggare gav det en hastig blick och visste inte att de passerade en 70-årsjubilar.

I juli 1939 började de första värnen i den svenska försvarslinjen – Per Albin linjen – uppföras i Skåne. I augusti hävdade statsministern Per Albin Hansson att ”Sveriges beredskap är god”. Ingen trodde honom, men när andra världskriget var slut, sex år senare, var Sveriges försvar så starkt att det har gått långsamt att montera ner det.
Nu – i början av september – ser jag att staten är i färd med att montera ner även den påminnelse som värnet var. Men visst har värnet på Ribban, nu en grushög, fungerat som en försiktig påminnelse att det kunde ha gått riktigt illa för Sverige.