Uppmaningen ’låt oss åka till bokskogen’ kan för en icke Malmöbo upplevas något oprecis; vilken bokskog? Det finns ju hundratals i Skåne. Sant. Men Bokskogen i bestämd form betyder i Malmö den bokskog som finns vid slottet Torup, en och annan mil öster om staden.
På en topografisk karta framträder skogen som Malmös mest stadsnära naturmark (om man undantar den lilla skogsdungen vid Törringelund festplats) och utgör den första trevande gröna ytan i det mer blandade skogslandskapet bortåt Romeleåsen.
Björn Ranelid har en gång beskrivit Malmö som staden som vänder ena kinden mot havet och den andra åt slätten.
Medan havet lockat Malmöborna till avkoppling och fritidsliv, har slätten för stadsbon mer fungerat som en visuell fond och skarp gräns mellan stadsbebyggelse och fullåkerslandskap. Inte särdeles tillgängligt för den som vill bege sig ut i det fria. Inte så märkligt då att bokskogen vid Torup dragit stadens uppmärksamhet till sig. Så har skett både i spontan och mer organiserad form.
Många generationer av malmöitiska skolbarn har i Bokskogen tagit sina första steg med karta och kompass i hand för att finna riktning i ett landskap som har så enormt mycket fler träd än både Pildammsparken och Kungsparken. Skrämmande.

För egen del minns jag hur en sådan upplevelse följdes upp när vi som unga vuxna på 70-talet under en kort period hade ambitionen att kompensera helgernas festande med en portion motion. Vi tog på söndagens förmiddag Nisses gamla Folkavagn ut till Bokskogen, sprang två kilometer och åkte sedan omedelbart tillbaka till staden och pizzeria Napoli.
Vi var knappast pionjärer. Bokskogen har sedan länge varit Malmöbons naturupplevelse per preference, och det finns där en slags rullande symbios mellan industristaden, moderniteten och agrarkapitalismen.

Vid Bokskogen ligger Torups slott med sin park, ladugård och magasin. Slottet byggdes på 1500-talet nära platsen för en medeltida borg och utvecklades under historiens gång till centralpunkten för ett skånskt storgods. Härifrån bedrevs åkerbruk, boskapsskötsel och skogsbruk. Redan under tidigt 1800-tal lockade skogen kring slottet besökare från Malmö. Dåtidens slottsägare upplät mark för detta ändamål och så småningom även för en dansbana. Det hela accelererade i samband med anläggandet av järnvägen mellan Malmö och Genarp på 1890-talet och det stickspår som drogs ner till dansbanan och det framväxande etablissemanget i Bokskogen. Inte minst pingsten blev en högtid då Malmöborna for i tusental till Bokskogen för att festa, dansa och göra
skogsutflykter.
I industri- och arbetarstaden blev den klockade fritiden under industrialismen en alltmer betydelsefull dimension av livet, vilket återspeglades i ett nytt urbanbaserat naturumgänge.

En tur till Bokskogen kunde vara en sådan aktivitet i Malmö, medan naturligtvis närheten till kust och bad var en annan. Båda aktiviteterna återspeglar i sin tur en ny modern syn på kroppen som gärna skulle exponeras för ljus, frisk luft och motion. Under 1920-talet anlades Ribersborgsstranden i Malmö för detta ändamål och utåt Bokskogen och andra platser inrättades campingplatser, vandringsleder och olika former av naturreservat. På 1960-talet tillkom en golfbana vid Torup, och när slottet och marken därikring blev till salu i början av
1970-talet passade Malmö kommun på att köpa in egendomen. I brist på naturmarker inom den egna kommungränsen tillkom då denna exklav som ett kommunalt rekreationslandskap.
Parkeringsplatser, upplysta löpslingor och åtkomst till slottsparken ordnades, medan det gamla magasinet blev friluftsgård med omklädningsrum, hönshuset blev kafé och
statarlängan museum.
Det kommunala engagemanget har hängt i och idag återspeglas upplevelsekulturen i naturcenter och temastigar för barnen, slottsvisningar och botanisk installation. Banvallen till den gamla järnvägen har gjorts om till cykelbana, och fortfarande fylls busslaster med Malmöbarn som får uppleva skogens magi i samlad tropp, rustade med utflyktens rekvisita i form av varm choklad och färgglada allväderskläder. Som i alla bokskogar är vårens grönska
ojämförligt skir och höstens rödgyllene bladverk storslagna. Och vildmarken lurar också i denna Malmös närmsta skog. Det vet vi som utanför promenadstråken oförsiktigt tagit klivet ut i någon försåtligt lövtäckt sumphåla och stått till midjan i lervällingen.
Text och foto: Tomas Germundsson

Det är december 2010. Vi är många som sitter i ett stort tält vid inre Hamnen. Kungen och Ilmar Reepalu är på plats för att inviga Citytunneln. Ilmar tackar alla Malmöbor för deras tålamod under byggtiden, för alla olägenheter som hade uppstått med krånglig trafikföring och svårigheter att nå service, affärer med mera.

Det kändes trovärdigt. Malmös politiker och tjänstemän fanns med under hela byggtiden, gav möjligheter till träffar och diskussioner om varför Citytunneln var viktig för Malmös framtida stadsutveckling. Det växte successivt fram en förståelse från Malmöborna.

Vid Hyllie växer en stadsdel fram med bland annat Malmö Arena, Emporia och Malmömässan. 
Under många år arbetade jag som ansvarig på stadsbyggnadskontoret för detaljplaneringen av Citytunneln. Det gav både glädje och framtidstro men innebar naturligtvis också en mängd svåra ställningstaganden.
För mig framträder Triangelstationen som den mest speciella stationen med sin lekfulla gestaltning och med konstverken i stationen, nedgångar och perrong. 
Det kändes så självklart och så rätt den där decemberkvällen för 15 år sedan när Citytunneln invigdes.

Öresundsbron var naturligtvis drivkraften och den absoluta nyttan för Malmö och södra Sverige men utan Citytunneln med dess stationer hade Malmö inte haft samma utveckling.
Idag känns Citytunneln som en självklar och naturlig del av Malmö. De tre stationerna har medverkat till ett hållbart resande och möjlighet att nå viktiga noder. Vid Centralen sprudlar stadslivet med Malmö Universitet, Västra hamnen, Varvstaden och snart Nyhamnen.
Stadskärnan har stärkts med station Triangelns placering nära cityhandeln, nära Malmö Opera och inte minst nära SUS. Att få uppleva visionerna och tankarna förverkligade och se starten på något nytt var speciellt. Det ger mig en varm och förhoppningsfull känsla inombords.

Agneta Hammer

Första gången jag var på Pildammsteatern var under buskisperioden på 70-talet. Jag är inte säker på vilken pjäs det var – men en replik har etsat sig fast i minnet: ”Du hottar väl inte bomber Sven?”

Det kan ha varit “Kärlek på Lantmannagatan” av Lundgren/Sköld som spelades 1973 och blev det årets och  flera andra somrars dragplåster. För även då var det ett folkligt nöje att gå till Pildammsteatern på sommaren, och precis som nu skickades förlöpare ut för att tinga platser med filtar och kuddar.

Friluftsscenen drog igång på allvar 1952, men redan 1943 uppförde scenskoleleever “En kärlekssaga på Mon Bijou” där.

Pildammsparken och teatern växte fram efter Baltiska utställningen 1914. Kvar vid vattentornet fanns  friluftsteatern som dock brann ner 1953.

Det var Eric Bülow Hübe som ritade stadsplanen för Pildammsparken med bland annat amfiteatern vid Margaretapaviljongen framför en fond av böljande kullar,  signerad stadsträdgårdsmästaren Birger Myllenberg.

Kullar som inbjuder till lek och spring året runt.

Under årens lopp har scenen, tekniken och utbudet förändrats. Från komedier och buskis över fria teatergrupper till de senaste årens Malmö Sommarscen som bjuder på artister från hela världen. Och Malmöbor och andra skåningar från hela världen bänkar sig för att höra och se något välkänt eller något alldeles okänt.

Det är det som är så fantastiskt med Malmö Sommarscen är det som vi bjuds på ofta är så in i bänken bra. Det ska erkännas; jag har också smugit därifrån – men aldrig besviken, den positiva känslan efter en sommarkväll på de lite obekväma gradängerna tar ändå över. 

Jag har haft några väldigt fina privata upplevelser på Pildammsteatern – minns speciellt en bröllopsceremoni där jag känt brudgummen sedan han föddes. Det var den enda varma dagen den sommaren och solen strålade ner på oss och brudparet som stod på scenen.

Just nu längtar jag till de där sommarveckorna när vi bjuds på musik, teater, samtal om viktiga saker och oväntade upplevelser. Jag lovar mig själv att läsa programmet noggrant och låta min nyfikenhet styra cykeln mot Pilamanda – som jag trodde att parken hette när jag var barn.

Lotta Satz

Söndagen den 24 november 2025 delade Skönhetsrådet i Malmö ut sitt pris för insatser som gjorts under året för att göra Malmö skönare. Den här gången till Solidar på Sölvesborgsgatan i Limhamn. En gammal konsumbutik har fått ett estetiskt och varsamt lyft och en ny uppgift som restaurang. Förtjänstfullt!

Form – som vi besökare säger – har på liknande sätt övertagit och förvaltat ett arv, i detta fall ett spannmålsmagasin från 1851. Det byggdes av handelsmannen Gabriel Hedman, som redan ägde fyra byggnader på en plats som troligtvis har anor som handelsplats från 1400-talet.

Hedmanska gården vid Lilla torg tillhör numera Malmö kommun. Tack och lov drabbades den inte av 60-talets rivningshysteri. I stället gjordes en varsam renovering av byggnaderna på 70-80-talen på grund av dess kulturhistoriska värde. Magasinet anpassades för Forms verksamhet som flyttade 1974 efter tio år i mässhallarna vid Stadion.

2014 fick huset en ny entré design Gert Wingårdh. Den tunga porten fick ge vika för en lättare mer öppen och inbjudande ingång i glas med ramverk i samma gröna färg som i Forms logga. 
Omdiskuterad? Ja, men arkitekten fick sista ordet. Man kan fundera över vad Gabriel Hedman och Annika Heijkenskjöld hade tyckt.

Hon hade drivkraften och definitivt lusten att förverkliga drömmen om Form i Malmö, och dessutom förmågan att hålla verksamheten vid liv. Vi har vi all anledning att vara henne tacksamma för det. En i alla avseende unik verksamhet i Sverige. Hon drevs av en aldrig sinande önskan att förmedla betydelsen av god form och funktion i såväl privata som offentliga sammanhang. 
I flera år var hon dessutom ordförande i Skönhetsrådet i Malmö och synnerligen engagerad i Malmös arkitektur och miljö. Det fanns en tid när vi inredningsarkitekter bjöds in av Form att delta i utställningar, någon gång för att presentera vår favoritmöbel, en annan för att bygga luftslott, eller ställa ut våra varianter av dockskåp, gamla eller nybyggda. Det var roliga tider.

Som en replik till NordForm 90, som Annika Heijkenskiöld var högst inblandad i, visade Form/Design Center parallellt utställningen ”Vi och våra barn”. Där exponerades allt ifrån nydesignade funktionella och miljövänliga blöjor till handikapphjälpmedel, möbler, kläder, leksaker, bärselar, pottor, fordon, böcker mm. Ett av många exempel på det breda och varierande innehållet i utställningarna.
Annika Heijkenskjöld lyfte fram goda formgivare och designers, men själv hon höll sig i bakgrunden. I en intervju berättar Annika att hon gärna hade velat bli formgivare, men hon visste inte att Konstfack fanns. 

 Form har alltid legat i framkant med att visa det som händer inom designvärlden  och påverkar samhället. Så är det fortfarande. Faktiskt en bildningsverksamhet för såväl innevånarna i den industristad Malmö en gång var, som för allmänhet, turister, yrkesverksamma designers, arkitekter och studenter i vår tid.
Form/Design Center är välbesökt! En verklig pärla med en given plats i Malmös kanon. 

 Text och bild: Pia Nordahl Frisk

I Malmö kan man ännu vandra längs gator där stora träd från privata trädgårdar sträcker sina kronor som skyddande valv.
En stilla allékänsla breder ut sig, och enstaka mäktiga träd står som tysta väktare och landmärken. Det milda klimatet och den bördiga jorden låter grönskan frodas.
Runt trädgårdarna saknas ofta staket och murar; i stället är det häckar och levande växtlighet som varsamt markerar tomternas gränser. Tillsammans bär gaturummen upp den karaktär som ger Malmö sitt rykte som parkernas stad.

Text och foto: Monica Gora

Fakta:

Malmö stad arbetar efter en formel som kallas

3-30-300 och som innebär att:

• alla i Malmö ska se minst tre träd från sin bostad, skola eller arbetsplats,
• alla stadskvarter ska täckas av minst 30 procent trädkronor och
• alla Malmöbor ska ha max 300 meter till närmsta grönområde.

3-30-300 inkluderar alla träd i Malmö, både på kommunal och privat mark. Genom att mäta mängden grönska och träd får staden syn på bristområden och kan rikta insatserna dit.

Källa: Malmö stad

Malmö Konsthall har nått livets middagshöjd. Man tror det knappt för den känns lika ung och frisk som när den öppnades våren 1975. Att påstå att den är världsbäst är väl både onödigt och pinsamt lokalpatriotiskt men den ligger ju i Malmö och bra är den allt, för att inte säga sällsynt bra. Det är konstnärer och utställare, personal och besökare rörande eniga om.
Hur kommer det sig?

En förklaring är nog en kunnig och tillmötesgående personal som förstår att göra intressanta utställningar, nästan 500 har det blivit hittills. En annan kan vara att besöken är gratis, något som tyvärr blir mer och mer ovanligt. Att hallens interiör är så välkomnande och behaglig att vistas i och att dess milda ovanljus gör människorna vackra upplever man mer eller mindre omedvetet. Men det är vad god arkitektur kan åstadkomma – och lyckas med i Konsthallen.

 Frågan om en konsthall i Malmö hade stötts och blötts länge innan man 1971 kunde avgöra en inbjuden arkitekttävling om en kommunal konsthall mellan tre ”lokala” arkitekter. Juryn, som bestod av stadsarkitekten, stadsingenjören och Moderna Museets numera legendariske chef Pontus Hultén, enades om att förorda Klas Anshelms förslag som ”genom sin enkla funktionella uppläggning och goda helhetsgrepp synes vara det mest tilltalande”. Vilken tur att Hultén var med i juryn!

Invigningen skedde mitt i en tid av uppror mot etablerade former och institutioner – något som märks i motiveringen för Kasper Salin-priset som byggnaden fick 1976: ”Byggnader för kulturella ändamål får ej sällan karaktär av prestige och exklusivitet som motverkar deras syften – att vara mötesplatser för många människor. Malmö konsthall avviker på ett välgörande sätt från detta mönster. Här har byggnaden formats kring verksamheten med en enkelhet och anspråkslöshet som riktar uppmärksamheten mot händelserna i rummet…”.
Anshelm fick nog kämpa ganska hårt för den avsedda anspråkslösheten – många reagerade mot de robusta materialen och den skenbart enkla utformningen. Hans egen beskrivning av konsthallen bidrog nog till detta: ”En enkel betonglåda, öppen mot parken och himmelens ljus.” 
Men så blev det ju även om skenet bedrar – bakom enkelheten ligger ett envist medvetet arbete och många avancerade lösningar. 

 I slutet av förra seklet blev det allt svårare att låna in konst till utställningar. Kraven skärptes betydligt på inomhusklimat, stöldskydd, skydd mot dagsljus med mera. Många museer och konsthallar blev mycket mer ”instängda” – Rooseums ombyggnad till Moderna Museet i Malmö är tyvärr ett exempel på detta. Samma krav ställdes naturligtvis också på Konsthallen som därför renoverades och byggdes till nitton år efter invigningen. Nu var Konsthallen en etablerad succé så därför kunde man inkorporera Hantverkshuset från 1915 strax intill.

Receptionen, det lilla caféet, bokhandeln och hörsalen flyttades ut från Konsthallen och samtidigt skapades den fina restauranglokalen (”Mellanrummet”) genom att gården mellan husen fick ett elegant tak. Arkitekt Jan Holmgren från White Arkitekter ansvarade för arbetena med stor skicklighet och förståelse för Anshelms arbete. Restaurang Smak blev ett lyckat tillskott och de tekniska förändringar som var nödvändiga för klimat och säkerhet blev trots allt rätt diskreta. Konsthallens främsta kännetecken – öppenheten och det flödande ljuset – var räddat åt framtiden.

Klas Anshelm som dog 1980 räknas numera som en av de främsta svenska efterkrigsarkitekterna. Hans lilla lundakontor stod för en omfattande produktion av stora och små projekt, främst i Skåne och Lund. Malmö Konsthall var ett av hans sista större projekt men kanske det mest banbrytande. Sjömansgården i skuggan av Malmö Live blev till 1968 och visar Anshelms förmåga även i den lilla skalan. Besök rekommenderas!

Henrik Johannesson

År 1964 kunde Malmöborna blicka upp på det färdiga, 82 meter höga huset, för första gången. Hyresgästerna kunde blicka ut över stan ifrån sina då toppmoderna lägenheter med intern-tv och diskbänkar enligt standardhöjd.

Kronprinsen ritades av Thorsten Roos och byggherre var Hugo Åberg. Byggnaden är uppkallad efter platsen där Kronprinsens husarregemente tidigare låg. När byggnaden stod klar väckte det storslagna projektet uppmärksamhet även internationellt.

 Huset som klätts med 1,9 miljoner mosaikbitar i 7 olika nyanser där den ljusaste fanns högst upp. 60 år senare när huset började tappa sina mosaikbitar ned på gatan krävdes finurlighet. Går det byta ut 1,9 miljoner mosaikbitar? Båda ja och nej. Stora block med mosaik i exakt samma toner som för 60 år blev lösningen för husets nya kläder. Blocken drogs på ett efter ett. Samtidigt fick den anrika restaurangen Översten (med chokladfontaine på söndagsbrunchen!) avvecklas för att istället ge plats åt åtta etagelägenheter. Husets färg är den samma, men det höga husets siluett förändrades. Från att tidigare endast haft ett fönsterband högst upp finns där nu två stycken. Känslan av att taket svävat ovanför det genomsiktliga partiet kommer nu kanske att försvinna. Fast bara kanske.

Vill man fördjupa sig i den blå byggnaden och dess omgivning ytterligare finns spännande läsning i boken nedan. Antikvariatjakt i mellandagarna kanske!

 Emma Krantz

Jag hade ett alldagligt ärende på Drottningtorget nr 6 – och kom ut berikad!
Tänk så överväldigande vackra entréer det finns i Malmö!  Denna entré tillhör ett av Malmös fantastiska jugendhus. Jugendstilen utvecklades under andra hälften av 1800-talet som en reaktion mot de dåvarande klassiska regelstyrda idealen.Typiska drag var organiskt slingrande linjer med blom- och växtmotiv, bland annat som dekor på möbler och som ornament på byggnaders fasader, trapphus, räcken med mer.
I Sverige fick jugend sitt genombrott med Allmänna konst- och industriutställningen 1897. 

Nyligen publicerade Tobias Hultén och Olga Schlyter sin bok ”Trapphusens konst” som behandlar utsmyckade trapphus under 1930- och 40-talen, en helt annan stil, rekommenderas!

Text och foto: Ann-Sofi Högborg

60- och 70 talens stadsbyggande har fått klä skott för många problem i våra städer – så även i Malmö. Miljömässigt och socialt har pekfingrarna varit många. Verkligheten är lite mer nyanserad.
I Kroksbäcksparken finns ett av Malmös alltmer positiva landmärken. Det sju kullarna i Kroksbäck – i en stadsdel som en gång var sinnebilden för storskalig stadsplanering – är idag symboler för öppenhet, rymd och frihet. De intar med självklarhet och pondus sin plats och sin park. De är mycket vackra i profil och ger ett kontemplativt lugn som utsiktspunkter både inåt stan eller ut över det nya Hyllie och fjärran slätt och hav.
Där kan du se tidig varm soluppgång eller se ingenting alls i tät dimma. Där kan du känna hård vind eller kana nedför backen när snön gnistrar. Kullarna är enkla rent gestaltningsmässigt och kanske just därför ger de ett vitt spektrum av starka upplevelser.
Hela Malmö borde komma hit på besök – ingen kommer att bli besviken.
Gunnar Ericson

Fakta

Från början var det sju kullar i grupp nu kompletterad med en solitär när Hylliebadet byggdes häromåret Den högsta kullen når en höjd av cirka 20 meter över omgivande mark. Kullarna har fått en kullig efterföljare i puckelbollplanen några hundra meter bort

MAS, UMAS, SUS Malmö.
När jag växte upp hette det Malmö allmänna sjukhus, förkortat MAS rätt och slätt. Och ibland uttalat maus. När 2000-talet gjorde sitt inträde fick MAS förleden Universitetssjukhuset och nu står SUS för Skånes universitetssjukhus.
Men det är inte bara namnet som ändrats på området med anor från tidigt 1900-tal. Den gamla paviljongstrukturen, med fristående byggnader för varje klinik, finns visserligen kvar men några har de senaste åren ersatts av nya supermoderna av mer blockkaraktär.

I ett av de nya kvarteren, ingång 42, hänger ett konstverk som griper tag i mig och gör mig stolt över staden jag lever i. Det speglar på så många sätt Malmö och stadens utveckling – i verket och på platsen möts folk från hela världen i en gemenskap.
Det handlar om ”Platsens ljus” av Runo Lagomarsino från 2024 som nästan diskret fyller den stora entrén. Och som kombinerar funktion med eftertanke.Det består av 164 handformade lampglober i klarglas som hänger i olika höjder. Varje lampa representerar en plats i världen som en av medarbetarna på sjukhuset kommer från.
Här hänger Aleppo i Syrien vid sidan om Borås i Sverige. Antananarivo i Madagaskar intill Kandahar i Afghanistan, Stora Uppåkra i Skåne hänger i en liten klunga tillsammans med Bogotá i Colombia och Lindome utanför Göteborg. Lampornas ljus följer också solens gång i dessa olika städer och regioner – alla 164 lamporna är alltså aldrig tända samtidigt.

Lotta Satz

Fakta: Runo Lagomarsino föddes 1977, växte upp i Lund och är utbildad i Göteborg, Malmö och New York.
2015 utsågs han till en av tre svenska konstnärer att i Venedigbiennalens huvud utställning ”All the world’s futures”. Han bor och arbetar i São Paulo i Brasilien och i Malmö.
Det var 2021 som Runo Lagormarsino samlade in uppgifter från medarbetarna på SUS Malmö.

Friluftsstaden är ett av de mest kända och eftertraktade bostadsområdet i Malmö. Radhusområdet fick också stor uppmärksamhet både nationellt och internationellt när det stod färdigt.
Vad är det då som gör området så speciellt? Jag hade förmånen att växa upp i Friluftsstaden och som barn var det fantastiska förutsättningar för lek i de många spännande olika gröna rummen där de stängselfria gränserna präglade området

”Friluftsstaden har byggts för att vara modern i generationer.”

Eric Sigfrid Persson

Stängsel och gränser var nämligen det värsta byggmästaren Eric Sigfrid Persson visste. I stället skulle skillnaderna mellan det privata och det halvprivata suddas ut och övergå i varandra. 

Tillsammans utformade Bülow Hübe och Persson den unika stadsplanen för Friluftsstaden. I radhuslängorna har vartannat hus entré med sin lilla solgård från den ena sidan och vartannat från den andra, detta uppnås genom att radhusen förskjutits inbördes.

Grönytorna skulle vara plats för rekreation under mer avslappnande former. William Nersin utformade området med omsorg och stor artrikedom. Erik Bülow Hübe som fastställde stadsplanen propagerade också för att parken skulle kunna användas på många olika sätt, lek och idrott, vila, teater, dans och solbad.

Från början fanns stor tveksamhet från Malmö stad, som ägde marken, angående bland annat de spatiösa grönområdena. Planen delades i två. Södra Frilutsstaden blev en bostadsrättsförening. Den norra delen hyresrätter. Detta för att kunna jämföra de olika boendeformerna. Numera är hela området bostadsrätter.

Malmö stad krävde också att många små lägenheter skulle byggas så att arbetare skulle ha råd att bo där. Dessutom flyttade både stadsplanechefen Gunnar Lindman och arkitekten som ritade husen, Svenivar Ekstrand, in i området.

Flera vaktmästare höll allt i prefekt ordning – även oss barn. Fast vi drogs också till det icke planerade, till exempel varuintaget vid Malmborgs, det var lite förbjudet och spännande. Umgänget skedde även under mark – radhuslängorna var förbundna med en källargång som gjorde det möjligt att umgås även vid förkylningar och i hemlighet.

De drygt 200 lägenheterna varierade i storlek från 77-120 kvm. Lägenheterna fick också finesser som till exempel sopnedkast direkt från köksbänken.

Byggmästare och byggherren Eric Sigfrid Persson, hade en stor lidelse för sina bostadsområden och för alla de olika människor som skulle bo där. Han har betytt oerhört mycket för Malmö med sina egensinniga och nytänkande idéer. Han representerade det nya och socialt medvetna byggandet som växte fram under 1930-talet och fullbordades under 1940-talet. Mycket av inspirationen till Friluftsstaden kom från hans resa i USA där han kom i kontakt med grannskapsrörelsen i Chicago.

I Sverige omvandlades idéerna framförallt till att skapa lagom stora bostadsenheter med service och samlingslokaler så kallade grannskapsenheter som började växa fram på 1940-talet delvis som en reaktion mot funktionalismen. I Friluftsstaden byggdes en gemensam byggnad ett så kallat Community center efter amerikansk förebild. Användningen har skiftat under åren från butiker, hantverkare, tvättinrättning samlingslokaler och värmeanläggning till frikyrka med mera. På senare år har byggnaden haft flera olika användningar.

1944, mitt under brinnande krig lyckades Eric Sigfrid Persson tillsammans med Svenska Slöjdföreningen arrangera en internordisk bostadsutställning i Friluftsstaden. Från Finland deltog Aino Aalto för Arteks räkning. 15 möblerade lägenheter visades på utställningen och köerna var långa för att få se dem. I samband med utställningen beslöt Svenska slöjdföreningen att bilda en lokalförening i Malmö – idag Form Design/Center.

Friluftsstaden var ett givet stopp när delegationer av både inhemska och utländska besökare kom till Malmö. Friluftsstaden som patent blev också verklighet, vilket upprörde delar av den svenska arkitektkåren –många ansåg att det inte var rätt att lägga beslag på idéerna, de var allas egendom.

Text och foto: Cecilia Hansson

Fakta:
Byggår: 1942-48
Stadsplan: Erik Bülow Hübe tillsammans med Eric Sigfrid Persson
Byggnader: Eric Sigrid Persson med Svenivar Ekstrand 
Landskap: William Nersin
Byggherre: Eric Sigfrid Persson