Vad är det för stadsmiljöer som växer fram i Nyhamnen, i kvarteren bakom Centralstationen?
Skönhetsrådet i Malmö bjuder in till en stadsvandring i denna stadsdel, som även tar sikte på konstnärernas arbetsvillkor i staden. Den startar tisdagen den 19 september klockan 17 från Borrgatan 4, nära stadsbuss 3.

Under 2023 utforskar Malmö in the making vad stadens rum, arkitektur och kultur betyder för Malmöborna och hur stadens utveckling kan formas gemensamt. Malmö in the making är ett samarbete mellan Malmö stad och Köpenhamn som under året innehar titeln ”Word Capitolium of Architecture”.
Skönhetsrådet i Malmös vandring i Nyhamnen är en av många programpunkter i Malmö stads satsning på debatter, samtalsserier och evenemang. Hela det publika septemberprogrammet släpps den 15 augusti. Du kan läsa mer här. Länk.

Skönhetsrådet i Malmös evenemang är en vandring i och diskussion om en framtida central stadsdel i Malmö – Nyhamnen.
Hur planeras den för att bidra till ett socialt och kulturellt stadsliv grundat på klimat- och miljömässiga förutsättningar och utmaningar? Hur tas områdets särskilda kvaliteter tillvara med dess vattennära och centrala läge, dess historia och befintliga bebyggelse?
Hur ser planeringsprocessen ut, hur involveras dagens och framtida näringsidkare och andra nyttjare?
Redan idag finns flera ateljékollektiv och studios för konstnärer i stadsdelen. Hur tas konstnärernas arbetsvillkor till vara i Malmö?

Stadsvandringen leds av Jeanett Gostomski och Ingrid Sommar från Skönhetsrådet tillsammans med tillsammans med Kristoffer Nilsson, strateg i Malmö stad som arbetar med utvecklingen av Nyhamnen, Olof Martinsson, stadsantikvarie i Malmö och Åsa Maria Bengtsson, konstnär och ordförande i Ateljéföreningen Addo, som håller till på Borrgatan i Nyhamnen.

Samling vid Ateljéhuset Addo, tisdagen den 19 september klockan 17, Borrgatan 4.
Stadsbuss 3 stannar nära. Räkna med två timmar för vandringen som är gratis, ingen föranmälan krävs.

Det började 1917 med en arkitekttävling som Sigurd Lewerentz vann med sitt förslag ”Ås”. Han ansvarade för utformningen av Östra kyrkogården ända fram till 1969. I fjor var det 100 år sedan de första delarna togs i bruk.

Skönhetsrådets Henrik Johannesson och Göran Rosberg guidade ett fyrtiotal personer runt kyrkogården den första söndagen i juni. Vandringen gick genom områdets olika tidsepoker – från nyklassicism till  nybrutalism.

I början av 1900-talet hade Malmö stads befolkning fördubblats på 20 år och begravningsplatserna räckte inte till. Malmö beslöt att utlysa en arkitekttävling och 27 olika förslag lämnades in.

Valet föll på Lewerentz ”Ås” som kombinerade en park och en begravningsplats längs Hohögsåsen som delar av den striktare delen av kyrkogården från den livligare.

Söndagsturen genom Östra kyrkogården startade vid minneslunden som ligger inbäddad av höga häckar. Guiderna berättade att Lewerentz var noga med att skärma av kyrkogården från den omgivande bebyggelsen. Han ville varken se fabriker eller andra byggnader intill, lugnet fick inte störas. 

Trädraden som står längs Sallerupsvägen ser på håll ut som starten på en skog, men bara några meter bortom den löper trafiken tät.

Den runda minneslunden med ingångar från fyra väderstreck. Vid varje ingång kan man sätta blommor för att hedra sina döda. Det skålformade mittpartiet brukar vara fyllt med vatten och ge plats för fler blommor, men Fred Åbergs skulptur ”Kretsloppet” restaureras och därför saknas det vatten.

– Här deltog 5 000 personer, med biskopen i Lund i spetsen, när den dåvarande ceremoniplatsen invigdes 1925. Då fanns det inga kapell, berättade Göran Rosberg.

Från minneslunden kan man promenera  på Hohögsåsen och blicka ut över de två arkitektoniskt olika delarna av kyrkogården.

Norr om åsen ligger den livligare delen, med friare växtlighet, mjuka linjer och gräsmattor som på bilderna ovan,

Söder om åsen, se bilderna nedan, hittar man det strikta, rutmönstrade med formklippta träd och häckar. Här ligger till exempel lindallén som planterades redan 1923 och som i dag bildar ett grönt rum. De 96 lindarna, 48 på vardera sidan gången har ympats samman så att  96 rötter och trädstammar bildar två trädkronor.

Inbäddat i åsen ligger S:ta Birgittas kapell från 1927, den första byggnaden på området, med sin nästan bunkerliknande baksida. Framsidan är dock nyklassicistisk med sina pelare och har en halvmåneformad öppen mötesplats som ramas in av en skuggande trädrad (se bilderna nedan).

– Han följer med sin tid, men är ändå fullständigt egen. Vem hade byggt in ett hus i en ås tidigare, sa Henrik Johannesson. 
S:ta Birgittas kapell  är konfessionslös till skillnad mot de tre andra kapellen, S:t Knut, S:ta Gertrud och Hoppets kapell. 
– Här begravs många som inte vill ha protestantiska symboler, berättade Göran Rosberg.

S:ta Gertrud och S:t Knut är de största byggnaderna på kyrkogården och stod klara 1943.
– Här har Lewerentz inspirerats av japansk arkitektur, sa Henrik Johannesson om taken med sitt nakna träverk som liksom svävar ut från kapellet och bildar en öppen plats mellan pelarna.
Intill S:t Knuts kapell ligger Lewerentz och hans familj begravd i en helt anonym berså. Ingen gravsten eller skylt visar var Östra kyrkogårdens skapare, som dog den 29 december 1975, begravdes.
– Han var en tillbakadragen person som inte sökte sig till offentligheten. Han trivdes bäst när han fick jobba vid sitt skrivbord med en cigarr och ett glas whisky, berättade Henrik Johannesson.

De två guiderna beskriver en person som inte alltid var lätt att samarbeta med och som tog längre tid än vad beställaren räknat med.
– Det var nog därför staden bestämde att tvåan och trean också fick uppdraget rita Malmö stadsteater, trots att det var Lewerentz som vann arkitekttävlingen, sa Henrik Johannesson. Lewerentz var främst byggare och ingenjör – sin arkitektoniska utbildning fick han på Konstakademin.

Vandringen avslutades vid den världsberömda blomsterkiosken som blev Lewerentz sista verk. Han var över 80 år när han ritade kiosken vid  Scheelegatan, den byggdes 1969 och får arkitekturintresserade att vallfärda till Malmö för att se den lilla byggnaden i nybrutalistisk stil.

Läs mer om Skönhetsrådets ansökan att byggnadsminnesförklara Blomsterkiosken här.

Text: Lotta Satz
Foto: Mats Olsson

Fakta

Sigurd Lewerentz  1865-1975

Förutom Östra kyrkogården var han också inblandad i tillkomsten av Malmö stadsteater, numera Malmö opera. Han ritade alltifrån möbler och tapeter till fabriker och religiösa byggnader som S:t Petri i Klippan. Men mest känd är han nog för sin del i Skogskyrkogården i Stockholm som har utnämnts världsarv.

Fram till början av 1800-talet var Malmö (dvs gamla staden innanför kanalen) en ”befäst stad”, omgiven av murar, vallar och och sumpmarkerna Östra och Västra Rörsjön. Kung Gustav IV Adolf bestämde, med all rätt och i tidens anda, att befästningarna var omoderna och därför skulle rivas så att staden kunde växa söderut. Samtidigt grävdes kanalen utmed Drottninggatan för att dränera sumpmarken och området förbereddes för exploatering. Men tiderna var osäkra efter Napoleonkrigen och Malmös tillväxt vände rejält nedåt efter en bankkrasch 1817. Den förberedda marken låg öde i väntan på bättre tider.
Först omkring 1870 kom de första stadsplaneförslagen, starkt påverkade av Napoleon III och Baron Haussmans hårdhänta men framgångsrika omvandling av Paris. Esplanader och boulevarder blev högsta mode i stadsplanering.
Rörsjömarken utgjordes av så kallade ”donationsjordar”. Sådana fick egentligen endast nyttjas för offentliga byggnader för det allmännas bästa, inte för bostadsbebyggelse. Tolkningen av detta gjordes generöst: bostadskvarteren hamnade på södra sidan mot Föreningsgatan medan skola, brandstation, länsstyrelse, idrottsplats, kyrka, tingsrätt, Industriverken, Dahlgrenska stiftelsen och Rörsjöparken placerades mot norr längs med Drottninggatan.

Det vi idag kallar Rörsjöstaden är området mellan Amiralsgatan i väst och Värnhemstorget i öster, Drottninggatan i norr och Föreningsgatan i söder. Boulevarden från väst till öst är en kilometer lång och avbryts på mitten av Paulikyrkan medan avståndet mellan kanalen och Föreningsgatan är cirka 350 meter.
De första färdiga byggnaderna var Latinskolan i kv Eva1879 (Axel Kumlien) och St Pauli kyrka 1882 (Emil Langlet). På foton från den tiden ser man att gatunätet lagts ut ända fram till Värnhemstorget och att alléernas späda lindar har rotat sig. Mellan gatorna ligger kvarteren ännu som öde avgrusade planer.
Trettio år senare är alla bostadskvarteren fram till kyrkan undan för undan bebyggda och även en del av de ”allmänna” kvarteren mot Drottninggatan. Några Exempel: Brandstationen i kv Eva 1893 (Alfred Arwidius), Tekniska Skolan i kv Hilma 1894 (John Smedberg) , Oxie och Skytts härads tingshus i kv Ruth 1902 (Theodor Wåhlin). Kvarteren Karin och Nora utgör ännu Rörsjöns idrottsplats, viktig inte minst för alla skolor i närheten. Bostadskvarteren Judith, Lea, Maria och Olga exploateras hårt av enskilda byggherrar med hjälp av mer eller mindre namnkunniga arkitekter, t ex Alfred Arwidius, Harald Boklund och Oscar Hägg. Hägg var populär hos byggherrarna, säkert på grund av sin eleganta jugendarkitektur som han lärt sig i Berlin men nog också för att han att var bra på att pressa in så mycket uthyrningsbar yta som möjligt i varje uppdrag.

Text: Henrik Johanesson
Bild: Mats Olsson